Hmmm…
-
-
Stockholmstrafiken har den fördelen att den inbjuder till chattande, surfande, bloggande, spelande och annat i sina tröga köer.
Har du tråkigt, slit fram datorn och programmera lite vet jag. Kan du inte, lär dig. Eller läs tidningen. Eller chatta med kompisar. Ha möte, jobba en stund. Eller varför inte sluta ögonen och sov en stund.
Allt det där gör jag regelbundet i trafiken, väl medveten om att en duktig busschaufför ser till att jag kommer fram till jobbet lugnt och säkert.
-
Besiktningsperioden på Reffen är december till april, vilket innebär att den just nu har körförbud. I en månad ungefär har jag skjutit fram besiktningen eftersom jag inte fått backljusen att fungera.
Jag har bytt lampor och kollat glapp, och till och med sökt kontakten för backljusen som ska finnas på växellådan. Ingen framgång.
I helgen satt jag och snackade med en granne, och berättar historien om backljusen.
-Men backljusen behövs inte, säger han efter en stund.
Den tanken, att backljusen inte skulle behövas, har jag inte ens kommit på tanken att börja spekulera kring.
Men jag kollar upp saken, och det visar sig vara sant. Backljus är inget krav på bilar i Sverige. Ibland blir man överraskad av byråkratin.
Så nu står Reffen obesiktad och med körförbud helt i onödan. Men jag har en tid imorgon.
-
De senaste åren har jag tänkt mycket på det här med UC, alltså upplysningar om människors ekonomiska status som banker och andra ofta tar för att kunna gå vidare med en låneansökan, ett mobiltelefonabonnemang eller snart sagt precis vad som helst.
Får några år sedan var upplysningen ett beslutsstöd bland andra. Banker och andra aktörer tittade på upplysningen samtidigt som man tittade på andra omständigheter och lyssnade på personen ifråga.
Nu upplever jag att upplysningen är den allt annat överskuggande handlingen i t.ex. ett låneärende. Man tittar inte längre bara på betalningsanmärkningar, och betalningsförmåga (alltså i princip inkomst minus fasta utgifter som t.ex. hyra, lån etc), utan man tittar också på den oerhört arbiträra informationen hur många upplysningar har personen tagit det senaste året.
För ett år sedan behövde vi öka på vårt bolån med ca 300-400 tusen kronor. Det var bland annat vatten och avlopp som skulle in samt en del andra renoveringar. Vi ville samtidigt byta bank.
Därför besökte vi Roslagens Sparbank. Eftersom vi då var egenföretagare ansåg de att vår kalkyl inte fungerade och vi fick avslag. Detta trots att vi i familjen hade en gemensam inkomst (jag hade precis fått ett nytt jobb) på runt 900.000 kr om året.
Vi gick då vidare med en ansökan hos webbtjänsten Mitt Bolån, och senare en ny kontakt med Roslagens Sparbank. Första försöket med Mitt Bolån gav inget resultat, så vi prövade igen några månader senare när mer information om vår nya inkomst och situation fanns tillgänglig.
Svaret vi fick från flera av bankerna som Mitt Bolån samarbetar med var att vi visserligen hade god betalförmåga och kalkylen gick väl ihop, men vi hade för många sökningar på våra upplysningar.
Jag kontrollerade våra upplysningar, och samtliga förfrågningar (fem stycken) var från Mitt Bolån och Roslagens Sparbank. Enligt de banker som tog del av vår låneansökan via Mitt Bolån var vi alltså inte lämpliga att låna ut pengar till, inte på grund av vår inkomst (som som sagt var mycket god) utan för att Mitt Bolån och Roslagens Sparbank tillsammans gjort fem st upplysningsförfrågningar på oss.
I praktiken kan man ju anse att det är två upplysningar som gjorts, inte fem. Men trots att bankerna inte skulle erkänna detta om du frågar, är det enligt min empiriska uppfattning på det viset. Mitt Bolån har bekräftat att bankerna resonerar så.
Slutsatsen är att den information som lagras hos upplysningsinstituten är extremt viktig för individen och kan få långtgående konsekvenser. Nekade bolån, dyrare bolån eftersom man hänvisas till specialistbankerna med betydligt högre ränta, nekade mobilabonnemang etc.
Mot bakgrund av detta anser jag att sådan information om en person skall anses tillhöra personen i fråga och endast få lämnas ut efter personens medgivande.
Följande punkter anser jag skall lagstiftas/införas:
- Upplysningsinformation om privatpersoner skall endast få ges efter personens uttryckliga godkännande, endera skriftligen eller via exempelvis en webbtjänst där personen signerar förfrågan via bankid.
- Tjänsteföretag skall kunna ge ett icke bindanden förhandsbesked om den tjänst personen efterfrågar utan att upplysning tas ut. Om en person exempelvis söker ett lån hos en bank skall banken kunna svara på om låneansökan förmodligen skulle beviljas eller avslås utifrån personens egna angivna uppgifter.
- Antalet förfrågningar om en person skall inte få lagra och ges ut. Detta är en arbiträr information och kan, enligt mig, inte användas i sammanhanget på ett konstruktivt sätt.
- Alla upplysningsföretag skall vara tvingade att en gång om året via post eller e-brev redovisa varje information om varje privatperson i deras databas. Detta ska kunna göras som t.ex. en webbtjänst för att spara naturresurser, men varje person i databasen skall uttryckligt och utan egen insats upplysas om att sådan information finns registrerad och hur man kan kontrollera den.
-
För mig är det just nu exakt 15 minuter kvar tills Facebook öppnar igen. För 168 timmar och 15 minuter sedan fick jag nog av att sitta och snurra på Facebookväggen, varv på varv på varv… Så jag tänkte, hur skulle det vara att vara utan Facebook i en vecka.
En vecka är 168 timmar. De femton minutrarna kom sig av att ett magiskt klockslag att få återuppstå på Facebook skulle vara den klockan 17.17 den 17 april 2017.
Jag vet, inget märkvärdigt med det. Men det det blev i alla fall symetriskt.
Tretton minuter kvar…
-
På den tiden fanns både ett stort hat mot Olof Palme och en stor kärlek för honom. Tiden var mer binär på den tiden, man var antingen eller. Eller mitt emellan. Jag vet inte var det landar oss riktigt.
Hur som helst hade jag och Niclas varit hos Tommy på Dalagatan som vanligt. Förmodligen hade vi varit en sväng på restaurang Pelé och fått i oss en hink pilsner. Vi drack dem på det sättet på den tiden.
Det var en vardagskväll, och vi festade ju varje kväll på den tiden så det var inget konstigt. Men vi kanske la aningen större vikt vid att komma hem i rimlig tid vardagskvällar än på helger. Eller inte.
Det måste ha varit valår den här kvällen, och det måste varit innan Olof Palme sköts eftersom det satt valaffischer typ över allt. Så det måste varit september 1985? Ja, kanske.
Hur som helst, vi hade lämnat restaurang Pelé (förmodlgen) och också lämnat Tommys studentlägenhet på Dalagatan och promenerat ned mot T-centralen. Niclas och jag alltså. Tommy hade lånat en hammare av mig några veckor tidigare. Jag var den i gänget som hade massa verktyg, förmodlgen av två anledningar. 1) Pappa hade massa verktyg, en del av vilka jag fortfarande har och 2) en del av pappas verktyg hade smugit sig ner i min cykelkällare på Bredkilsbacken som jag kanske kommer berätta om någon annan gång och vilka (verktygen alltså) jag hade sparat.
Nåja, denna hammare kom att spela en central roll i dramat som följde när vi kom ner på Norra bantorget.
Kommer man från Dalagatan ner på Norra Bantorget har man parken till höger, LO Borgen i ryggen och (då i alla fall) stans bästa utegrill till vänster, precis på gränsen till Norra Latrin.
På parkens norra gräns stod ett antal valaffisher, socialdemokraternas. Stora bilder på Olof Palme. På den tiden var jag inte längre socialdemokrat (även om jag röstat på dem i mitt första val). Men jag hade egentligen ingenting emot Olof Palme. Men lite yr av hinken på Restaurang Pelé ville jag kanske spåna lite, så jag tog två, tre steg åt höger och drämde hammaren i pannan på Olof Palme.
Inget illa menat egentligen, bara en korkad grej att göra.
Däckskrik. Blåljus. Hälften av stans poliskår runt oss…
Hoppsan.
-’Vad händer här då?’
-’Eh, uh, um, eh, tjaaa konstapeln jag bara…’
Enda svaret var stränga blickar. Stränga blickar från uniformerad och våldsmonoplistisk personal är betydligt mer, ska vi säga, beteendekorrigerande än motsvarande blickar från din mamma och pappa.
Kallsvett. Trevande förklaringar kring hammarens (nu konfiskerad) närvaror, att vårt utfall inte alls var menat som ett politiskt, våldsbetingat utfall.
Fler stränga blickar…
Fler undanflykter…
Så… En av poliserna började prata med en annan, jag minns inte riktigt vad de sa. Stressen stod som spön i backen, är det Mariapol som gäller?
-’Prrffffttt!’, sa det plötsligt och en av poliserna hade plötsligt blivit boktalare. Bokstavligen.
-’Nåja, det var ju för ett gott ändamål’, sa polisen som just lättat på trycket efter kvällens alla munkar, och gav tillbaks hammaren.
-’Använd inte den här mer ikväll’, var sista ordet från poliserna innan de for vidare i sin piketbuss.
-
Jag minns en sommarkväll för ungefär tusen år sedan. Eller i alla fall runt 88, 89 eller något sådan. Jag var väl dryga tjugo, och som vanligt hade vi varit ute på krogen. Jag, Niclas, Tommy och säkert en bunt andra. Vad som inte var helt vanligt var väl att jag inte låtit bilen stå kvar i stan, utan låtit bli att dricka istället. Nåja, kanske inte helt och hållet. På den tiden var två öl ok. Tyckte i alla fall vi.
Som jag minns det hade vi varit på Getingboet på Sveavägen, i det andra eller tredje hötorgshuset. När vi till slut bestämde oss för att åka hem var sommarkvällen fortfarande ljus. Färden skulle gå mott Tommys (han hette fortfarande Tommy då) lägenhet i Sundbyberg. Det är möjligt att Tommys pojkvän Håkan också var med, jag minns inte så noga. Men jag minns att jag hade en jeansjacka på mig.
Vi åkte från stan, Solnavägen ut och sen ner förbi Solnahallen på Frösundaleden och en högersväng upp på Gränsgatan. Det var tunn trafik, och jag gissar att vi satt och snackade.
Precis efter högersvängen upp på Gränsgatan såg jag ett litet bylte på vägen och jag tvärnitade. Vi blev stående mitt i högerfilen, och en buss tutade och krånglade sig förbi oss i vänsterfilen samtidigt som jag drog av mig säkerhetsbältet och började kliva ur bilen. De andra undrade naturligtvis vad som hände.
Väl ute gick jag fram till byltet; en liten igelkott som tänkte sig att korsa vägen. Det blev samling när alla polarna klev ur bilen och omringade den lille kotten som försökte endera ta sig upp för gatstenen (men misslyckades) och endera ta sig över vägen.
En kort diskussion uppstod kring vad vi skulle göra. Men rådig som jag är (eller vill tro att jag är) tog jag av mig ovan nämnda jeansjacka, packade in den lilla igelkotten (de har rätt vassa taggar) och lyfte upp den för att hjälpa den över vägen.
Jag tar ett steg ut i gatan, full fokus på vad jag försöker åstadkomma. Blåljus. Poliser. (Och jag med två öl i mig.)
-’Varför har ni parkerat så konstigt’, säger den ene av poliserna och ser barsk ut. Minns att vi står mitt i högerfilen precis efter en högersväng. Ingen varningstriangel, ingenting.
-’Oj, förlåt konstapeln (jag är inte säker på att jag sa just konstapeln, men det skulle inte förvåna mig), men kolla, vi försöker rädda igelkotten’. Jag lättar på jeansjackesvepningen och visar kotten (ehum, hmm…).
Polisen jag talar med försöker fortsätta se barsk ut i 3.14 sekunder till, men klarar det inte utan säger med ett leende på läpparna,
-’Nåja (tänk dig en poliskonstapels konstrade auktoritetsröst, de kan bara inte loosa situationen), det är ju ett ädelt syfte (eller nånting åt det hållet på Polis-svenska). Skynda dig på bara.
Jag och kotten fick poliseskort till andra sidan vägen och ett uniformerat avsked och lyckönskningar några minuter senare.
Jag och Kotten, anno 1988-ish. Och några till.
-
Weeks, if not days, before the for the mandatory kontrollbesiktning (google it, I don’t know the English term) all kind of warning lights lit up (or at least a service message on the information display) on the Reff. But for once, I thought it would be an easy fix; it was only the left tail light that was out of order.
So, I got some new lights, opened up the access hatch on the inside of the trunk door and ripped the light bulbs out. None seemed broken, but it’s not always that you can see that with the naked eye. I mean, if you can’t be sure there is a current connected to the light bulb. Which I didn’t absolutely, positively new. There could be a burnt out fuse or a broken cable.
So I switched the broken light bulb for a new one. No go. I adjusted the contact springs in the faucet. No go. I twiddled the cables and gave the plastic housing a good thump (which is almost positively a sure thing). Alas, no go.
So I spent half an hour searching for my voltage meter. Gave up the search, tried some things bound to fail, got a little bit frustrated and looked some more for the voltage meter. Gave up the search again, started to wash the car instead.
When done, I ran around the house looking for some other stuff that I didn’t find, but I suddenly did find the voltage meter. A little tip, never look for the stuff you actually need. Look for something else entirely.
But, back to the car, checking the voltage. 10, 11 volts. Fine. It must be the bulbs after all, maybe I should try with the working ones on the right side. Well. No go. The continue to work on the right side, but doesn’t work on the left.
And so it went for a while. Until frustration completely got hold over me, and pushed me to frantically polish all the contact surfaces of the faucets, radically changing the little tin thingies’ that make contact to the light bulb attitude (difficult grammar there, the ’s or ’s or where the hell it should go (we don’t have ’s or s’ in Swedish, so you’ll just have to forgive me and read on)).
Well, anyway, that seemed to do it alright. Suddenly the lights worked wonderfully and no warning on the information panel.
A few things to watch out for whilst trying to rearrange all the electrics in your Saab.
- Don’t leave the ignition on for more than 20 minutes without the engine running. It will drain the batteries and because of that stop you from driving to the local pizza restaurant for lunch.
- Don’t muck around with your fingers in your car’s interior mysteries searching for other little lights that you think you might have to replace. The get hot and you’ll burn your fingers. I learned that the hard way.
-
Jag brukar tycka att jag är rätt bra på felsökning av tekniska saker, men jag har en akilleshäl som gör sig gällande rätt ofta. Jag vet ju t.ex. att kolla loggar är bra om hemsidor slutar fungera. Men jag tycker det är så förbannat tråkigt att kolla loggar. Så jag skiter helt enkelt i att kolla PHP loggarna och googlar och söker i koden.
Det senaste exemplet är min egen företagshemsidan, www.linri.se, som legat nere i flera månader efter en uppdatering av temat som jag använt för siten. Jag får nått syntaxfel.
När det uppstod började jag kolla vilka filer som ändrats, sökte på nätet och la timmar på att få upp sidan igen. Jag lyckades inte, och till slut sket jag i det. Dagar blev veckor blev månader, och idag tänkte jag att jag skulle fixa det igen.
Ok, jag kollar väl PHP loggen då, tänkte jag. Tre minuter senare ser jag ett tydligt felmeddelande i logfilen, vilken fil och på vilket rad felet uppstår. Jag återlagrar den filen från backup, och vips så funkar sidan igen.
Hade jag bara kollat loggen direkt, hade saken varit biff på fem minuter för två månader sedan.
-
Så var det då dags till slut. Alla har väl väntat på det, och igår runt 15.00 blev det verklighet. Ett terrordåd i centrala Stockholm. En lastbil kör i rasande fart utefter Drottninggatan, dödar minst fyra och skadar femton. Inom en halvtimme är hela centrala Stockholm avspärrat, tunnelabana, centrala busslinjer, tåg och pendeltåg stannar.
Stockholm stannar.
I takt med att informationen kring händelsen kommer in växer nyhetsutflödet. Skottlossningar vid Fridhemsplan, Södermalm, Östermalm… Centralstationen stängs (eller inte stängs, ingen vet men folk strömmar ut på polisens order).
Själv är jag på jobbet på Östermalm när nyheten når oss. Även där stannar dagen upp. Vad händer? Vad ska man göra? Även om skalan är betydligt mindre än 9/11 i New York, får jag samma känsla när nyhetsflash på nyhetsflash rullar upp på skärmen.
När tunnelbanan stängs ner runt 20 minuter efter attacken inser jag att det är dags att se till att komma hem. Jag har redan meddelat alla nära och kära att jag mår bra. Men om tunnelbanan står still, kommer folk bli strandsatta och de få kollektiva färdmedel som fortfarande går, överbelastas.
Jag promenerar mot Östra Station för att ta bussen hem. På vägen har mängder med oroliga människor lämnat sina jobb och skolor för att göra en tidig hemresa, precis som jag. Människor talar i telefon, knappar fram mer information, lyssnar på nyhetssändningarna, precis som jag gör.
Jag ser chocken i mångas ögon, vad har hänt? Vad kommer att hända? Är mina nära och kära i säkerhet? En kvinna som varit ute och joggat sitter på huk och lyssnar i sin telefon. Tårar i hennes ögon.
Nyhetsrapporteringen tar sig snabbt ut i världen, kondoleanser strömmar in, Eiffeltornet släcks ner som en symbol för sympati. Stockholm är fokus för världens sympatier, såsom vi så många gånger visat vår för andra länder som drabbats.
Efter att timmarna rullar på och Stockholm inser att folk inte kommer kunna ta sig hem, öppnar Stockholmarna sina hem. På Facebook under hashtagen #openstockholm erbjuds pizzor, lasagne, sängplatser, skjuts hem. Tusentals öppnar sina hjärtan och hjälper till så gott man kan.
På kvällen står det klart att det förmodligen är en ensam gärningsman, han är gripen och kollektivtrafiken kommer så sakteliga igång. Rapporter om skottlossningar verkar ogrundade, rykten på Facebook och andra sociala medier.
Idag kommer efterspelet. Som det verkar har polis och blåljus gjort ett bra jobb, politikerna har gjort vad de kan, alla inblandade myndigheter verkar ha skött sitt jobb bra. Gärningsmannen är gripen som det verkar.
Nyhetsrapporteringen går över i mer analyser än panikartad akutinformation.
Här hemma på Håtö går livet sin gilla gång; grannarna gräver för vatten och avlopp, helggäster är ute med sina hundar. Men även om livet rullar på som vanligt, kommer det nog ta tid för Stockholm och Sverige att komma vidare helt. Om det någonsin kommer gå.
Det finns ett Sverige före den 7 april 2017 och ett efter. Jag hoppas och tror att vi kan vinna över terrorn på samma sätt som Norge efter Utö; med tolerans, kärlek, värme och gemenskap. Men samtidigt en fast och kraftfull hand mot de som vill demokratin ont.
Låt mig avsluta med ett klipp från dagens New York Times, som så många andra medier rapporterat om händelsen. Ett klipp som på något sätt beskriver oss svenskar som vi är innan den 7/4 och som jag hoppas vi kommer fortsätta vara efter 7/4.
The attack took place just as Swedes were preparing for fredagsmys, or cozy Friday, the unofficial start to the weekend: a time typically spent at home with friends or family.