Den här artikeln handlar inte om klasskillnader i Sverige, eller löneskillnader. Det är också ett intressant ämne, men för en annan artikel.
Istället vill jag skriva om den svenska arbetsmarknaden, de skyttevärnskrig som verkar råda och hur sorgligt läget verkar vara. Åtminstone i mina ögon.
Jag är inte arbetstagare och just nu inte arbetsgivare. Det närmaste jag kommer om man skall sätta ett epitet på mig är företagare. Kanske till och med entreprenör. Av mina 30 år i arbete är 7-8 av dem som anställd. Resten har jag jobbat som egenanställd. Det har gått bra ibland, mindre bra ibland.
De senaste dagarna har jag debatterat lite på Facebook om hur fackförbunden Liv och Handels beslutat att sätta ett litet bageri i Väster Haninge i blockad för att tvinga dem mot sin vilja att skriva på kollektivavtal. Vi behöver inte gå in i varför bageriet – som är ett familjebageri med få anställda – inte vill skriva på kollektivavtalet, eller varför Liv och Handels tycker det är så viktigt att det skrivs under att man är villig att tvinga företaget i konkurs.
Först några obestridliga fakta.
Att ingå ett avtal är frivilligt, och man behöver inte redovisa några skäl till varför man vill eller inte vill ingå avtalet. Detta är grundlagsskyddat och handlar om demokrati och frihet.
Att verka på svenska marknaden, under förutsättning att man följer svensk lagstiftning, är en rättighet och också denna rättighet är skyddad i lagen.
Att vara anställd i ett svensk företag har rättigheter och skyldigheter som skyddas av lagen.
Till detta har vissa företagarföreningar (som representerar arbetsgivarna/företagen) och fackföreningarna kommit överens om att anställdas villkor, utöver de rättigheter och skyldigheter som beskrivs av Lagen om anställningsskydd, skall regleras i något som kallas kollektivavtal.
Ett kollektivavtal är ingenting annat än ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som reglerar ett antal saker och som förhandlats fram på central nivå för många företag och många anställda.
Det finns inget lagstöd för att ett företag måste ha undertecknat kollektivavtal.
En blockad av ett företag är en stridsåtgärd på arbetsmarknaden.
Livs, Handels och bageriet
Helt kort om Livs, Handels och det lilla bageriet i Väster Haninge.
Bageriet har en anställd som var ansluten till fackförbundet Livs. Detta räcker för att Livs skall kunna vidta åtgärder. I detta fall ville Livs att bageriet skulle skriva under ett kollektivavtal, och bokade därför ett möte med ägaren för att informera. Inget konstigt med det.
Efter ett par vändor beslöt ägaren att inte skriva under kollektivavtalet. Deras anställde hade redan bättre villkor än vad avtalet bestämmer och den anställde var heller inte intresserad av kollektivavtalet. Faktiskt var det Livs på egen hand som bestämt att företaget skall skriva under ett kollektivavtal.
Livs varslar om blockad med start den 11/1 2016.
Den anställde lämnar då Livs eftersom han/hon tycker situationen är jobbig, och går istället med i Handels. Detta medför att Livs kontaktar Handels som tar över konflikten. Blockaden avvärjs alltså inte ens när fackets medlem tydligt tar avstånd från åtgärden.
Hur denna konflikt slutar vet vi inte, men läser man på Livs hemsida ser man att detta inte är en ovanlig företeelse för Livs. Man har satt företagare (främst småföretagare) i blockad runt 20 gånger tidigare och tvingat in dem i kollektivavtal mot deras vilja, och i en del fall (som Livs själva redovisar på sin hemsida) upplyst (eller smutskastad företaget om ni så vill) inför deras kunder.
Nästan i alla fall jag hittat har företagaren varit tvungen att vika sig för att inte gå i konkurs.
Problemet när arbetsmarknadens parter hamnar i obalans
Traditionellt sätt är arbetsmarknadens parter arbetsgivarna (som ofta representeras av företagarföreningar) och arbetstagarna (som representeras av fackförbunden). Naturligtvis kan både arbetsgivare och arbetstagare representera sig själva.
I större företag har man egna resurser och/eller samverkar med andra företag i företagarföreningar, vilket innebär att makten parterna utmäter är balanserad.
I Sverige har dag företagarföreningar och fackförbund likartade resurser att vidta, t.ex. strejk- och lockoutkassor, jurister och förhandlare etc.
Problemet som uppstår gång på gång när Livs (för det är företrädesvis Livs som sätter in stridsåtgärder kring kollektivavtalet) är att parterna inte är i balans.
Å ena sidan har vi företagaren, ofta en småföretagare med få anställda och små resurser, ställs inför Livs stridsåtgärder med stora resurser och lång uthållighet. Ofta med hot om stämning på hundratusentals kronor utöver blockaden.
En blockad skadar företaget genom att information sprids till företagets kunder att det råder missförhållande för företagets anställda. I fallet med det lilla bageriet i Väster Haninge är det inte alls fallet. Den anställde det handlar om vill ju fjärma sig från hela situationen. Ändå säger Gerald Lindberg, andre ordförande i Livs till Mitti
– Vi kommer aldrig någonsin acceptera att lönerna dumpas och på det sättet få en illojal konkurrens med andra bagerier. Huvudsyftet med att teckna kollektivavtal är ju att följa upp lönenivåerna.
Länk till artikeln i Mitti
Vi vet ju inte hur detta fall kommer utveckla sig. Det har fått mycket publicitet och både företaget och facket har fått stort stöd i sociala medier. Men Gerald Lindberg fortsätter
– Man kommer ju aldrig hindra någon att sälja eller gå in i butiken, det är strikt förbjudet. Däremot förutsätter jag att man delar ut lite flygblad. Vi får ta det lite från dag till dag, men så pass mycket kan jag säga att vi kommer skruva upp temperaturen allt eftersom.
Facket är alltså inställd på att öka trycket tills de får som de vill. Nämligen att bageriet viker sig och, mot sin vilja, skriver under kollektivavtalet.
Människors inställning till arbetsgivare och arbetstagare
Människors inställning till arbetsgivare och arbetstagare är egentligen huvudpunkten i denna artikel, och grunden till vad jag tycker att vi i Sverige borde fundera över när det gäller just relationen arbetsgivare och arbetstagare.
Å ena sidan finns människor med åsikter åt den vänstra politiska skalan. Dessa återfinns förstås ofta i fackförbunden och i vänsterpartiet och socialdemokraterna och är oftast (inte alltid) arbetstagare.
Å andra sidan finns människor med åsikter åt den högra politiska skalan. Ofta (men inte alltid) återfinns de bland arbetsgivarnas sympatisörer.
Landet emellan är ett ingenmansland, där ett tyst krig förs. Jag har nämnt detta i tidigare bloggar. Fackets retorik är fortfarande lik den man högljutt förde i sin barndom på 20-30 talen. Man talar om kampen, och att tillsammans strider vi för våra krav.
Arbetsgivarnas retorik är också snarlik gamla tiders; små marginaler, saknad lönsamhet etc.
Och i ingenmanslandet emellan råder tystnad och stagnation. Parterna är så djupt nedgrävna i sina värn att det är svårt att få till en diskussion om vad (som jag tror) verkligen behövs för svensk industri.
Vad som behövs kan nämligen, hävdar jag, sammanfattas i ett enda ord, och jag ska skriva det i fet stil så det blir tydligt.
Samförstånd
Idag ’kämpar’ man i kampen mot den andra parten, man ’strider’ för sina rättigheter och krav. Den andra parten är blodsugare eller slöfockar, korkade och oförstående.
I var sitt svar på Facebookdebatten avslutar faktiskt en sympatisör för fackets sida (ordagrant) med Korkskallar till företagare och hans motpart avslutar naturligtvis sitt följande svar med Korkskallar till fackförening.
Inställningen hos människor idag är så hårt ingjutet i endera det ena eller det andra, att man ofta inte ser att hela arbetsmarknaden är en symbios.
För att företaget skall blomstra (och därmed hjälpa svensk ekonomi på traven) måste företaget ha bra anställda. För att anställda skall ha ett bra och lyckligt (arbets)liv måste företaget fungera och gå bra.
Inställningen att den anställde skall kämpa för sina krav i en ständigt pågående strid med arbetsgivaren och att arbetsgivaren skall svara på tal och lika ständigt bekämpa elden från den andra skyttegraven är lika gammalmodig som, ja vad vet jag… Dricka kaffe på fat?
Istället borde inställningen vara såväl hos arbetsgivare och arbetstagare som hos deras respektive sympatisörer:
Vad kan vi tillsammans göra för att få svenska företag att blomstra, och därigenom få Sverige att blomstra?