Rickybloggen

Som vanligt prokrastinerade jag hela inhandlingen av midsommarmaten. Nu var det ju inte jättmycket jag skulle handla, men en del blir det ju. Så torsdagen innan midsommarfredagen kl 11.00 kliver jag in på ICA Flygfyren i Norrtälje.

Det  som möter mig är ett totalt kaos. Det var iochförsig väntat att det skulle vara mycket folk, men den totala anstormningen av kunder å ena sida och personal å andra sidan överraskade mig. Tur att jag redan innan stålsatt mig att se detta som ett socialt experiment och tvingat mig själv till tålamod och ett gott humör.

Första anhalten på Flygfyren är grönsaksavdelningen, och det är också den mest belastade, dagen före midsommar. Förmodligen för att färskpotatisen finns där.

När jag väl plockat på mig lite dill, ruckola och vad det nu var lyckades jag armbåga mig fram till potatisen. Där stod folk i dubbla lager, tre på varje bytta och plockade på sig färskpotatis som aldrig förr. Det var verkligen för kung och forsterland, de hade något vilt i blicken. Potatis, potatis, potatis… Den kan ta slut!

Jag fick vänta en stund, men snart hade jag avancerat till lager nummer ett, och jag angrep potatisbyttan tillsammans med två motkombatanter. Jag tog det lugnt, men det var svårt när mina motmänniskor frenetiskt slet till sig potatis, fradga sprutande ur sina munnar och något vilt, hemskt och otäckt i blicken.

Sen kommer ostar, bröd, chark och fisk. Huggsexa. Strandade människor bakom hopar av andra i panik; vi fick i alla fall tag i färskpotatisen, men fan var är sillen!

Så långt in i affären såg jag inte bara panikartade blickar, utan nu började apatin och uppgivenheten visa sig. Unga pojkar och flickor meddragna av sina föräldrar misströstade, gråten var nära i många ögon.

Efter chark och fisk, mejeri och torrvaror. Stämningen lättade, ytorna att röra sig ökade något och man kunde till slut andas ut. Här såg jag också en del lättnad i blickarna, människor som andades ut; den allra bästa egenskapen hos människor, återhämtning, förlåtelse och glömska. Hur snabbt inte människan kan återhämta sig givet rätt omständigheter.

Jag trodde ju att kassan skulle vara det värsta, men det visade sig vara den minsta utmaningen. Alla kassor öppna, erfarna kassörer och kassörskor blippade igenom maten i ultrarapid. Trots fulla kundvagnar innan mig tog det kanske bara en kvart, tjugo minuter.

Jag klarade mig genom midsommarkaoset på ICA Flygfyren i Norrtälje dagen före midsommarafton. Jag klarade mig på grund av en stålsatt attityd, ett glatt humör och uppbringande av ALLT tålamod Gud och mina föräldrar berikat mig med; och det är en ansenlig mängd. Jag hoppas alla andra klarade sig också, även om en del säkert lämnade ICA Flygfyren i torsdags med men för livet.

När jag var liten trodde jag att hundar var killar och katter var tjejer och att det var därför de oftast inte gillade varandra.

Jag gjorde just en intressant iaktagelse angående försäljning. Nu ska jag inte skryta med att jag gjort någon sorts revolutionerande upptäckt inom området försäljning. Jag är ingen säljare och jag arbetar inte med försäljning. Nä, detta handlar om en försäljning av ett par moppar på Blocket.

Traditionellt sett är idén med att sälja något, att försöka få någon annan att betala pengar för något man vill bli av med. Det spelar inte så stor roll vem man säljer till, bara man säljer. Och det var lite av utgångspunkten även denna gång; jag ville bara sälja mina moppar.

Annonsen på Blocket var tydligen bra, trots att jag glömt bort att ta med hälften av all info som borde varit med. Det blev i alla fall rätt många kontakter och en del som verkade intresserade av moppen (för det var bara en moppe till att börja med).

Så kom man till det där att grejerna ska visas, och vem ska man ta emot först? Det finns olika varianter. En del tycker man skall välja den som först visade ett reellt intresse, andra tycker att man skall välja den som mest sannolikt kommer köpa.

Men när jag satt med alla dessa frågor och personer märkte jag att jag tänkte annorlunda. Omedvetet valde jag den personen jag ville göra affärer med. Alltså inte den som mest sannolikt ville köpa, betala bäst pris eller var först i kön. Utan den som jag via epost och skrivna meddelanden mest kände för att göra affär med.

Jag valde vem jag ville sälja till utifrån en undermetveden känsla om vem som helt enkelt var trevligast.

För en stund sedan träffade jag köparen, och magkänslan var rätt. Och det var också därför jag slängde in den där andra, trasiga moppen för en femhunka och till och med la på två hjälmar jag hade i garderoben.

Så köparen gjorde en bra affär, och det gjorde jag med. Ekonomiskt, men framför allt känslan av att göra en rättvis affär; en affär som faktiskt var en win-win.

Nu var ju det här en väldigt liten affär. Ett par moppar, några tusenlappar. Men jag tänker, är inte detta något som också kan speglas på ’riktiga’ affärer? Göra ärliga affärer, affärer med riktigt win-win. Kanske säljare ska fundera djupare på vem man verkligen vill göra affärer med, snarare än att bara sälja till vem som helst?

Som ni kanske förstått vid det här laget har jag som medelålders lärt mig att åka kollektivt till jobbet. Jag har dessutom fått lära mig att ha ett riktigt jobb igen, men det är en annan historia.

En sak som jag funderat över många gånger i kön till bussen är svenskens kömentalitet, i synnerhet till bussar.

Det finns ett antal förutsättningar. Vi vet att kömentalitet ser olika ut i olika länder. Men kömentaliteten verkar vara den absolut snabbaste egenskap som assimileras av nya, invandrande, svenskar. Att stå i busskö verkar både vara den absolut bästa migrationstekniken och den absolut sämsta. På plussidan är att vederbörande mycket snabbt migreras i svenska kollektiva mönster, på minussidan att den svenska dynamiken i en busskö är allt annat än migrerad; knäpptyst, blicken fixt fokuserad i tidningen eller telefonen.

På de allra flesta busshållplatser jag stått vid det senaste året faller de blivande passagerarna in i ett kömönster. Kömönstret är inte lika tydligt som t.ex. vid kassan i mataffären, där man riskerar liv och lem (om man inte tillhör vissa grupper som, ibland genom yttre egenskaper och beteenden, kan ta för sig) skulle tränga sig i kön.

Vid busshållplatsen råder en tyst först-till-hållplatsen-först-ombord-överenskommelse. Allteftersom passagerare anländer bildas en löst sammansatt kö (med plats för någon att råka förirra sig in mitt i om rätt förutsättningar uppstår) från den förmodade platsen för den kommande bussens framdörr.

I sådan kö uppstår glapp, det kan finnas yttre omständigheter som tillåter insmitning före, t.ex. vindskydd, eller att man kommer springade när bussen redan står på plats. Att man i det senare fallet enkelt kunde promenera runt kön och ställa sig sist tycks inte ha någon inverkan; står bussen redan på plats är man tillåten att – förvisso försynt och hänsynsfullt – smita in i en redan bildad kö.

På morgonen består skaran passagerare av väl drillade och tidtabellkunniga personer, varför undantag från de oskrivna, tysta köreglerna är få. Gruppen är en väloljad maskin vars kugghjul passar i varandras med millimeterprecision.

Undantagstillstånd i busskön

Men icke desto mindre uppstår då och då undantagstillstånd i busskön. Det finns många anledningar, t.ex.

• fel buss kommer först och förhindrar den tilltänkta bussen att stanna med framdörren på rätt ställe, nämligen där ’kön’ börjar.
• bussen släpper in via bakdörrarna.

Den första situationen där fel buss kommer först kan totalt stjälpa hela den minutiöst upprättade kön. Plötsligt verkar förutsättningarna för ordnat ombordstigande ha försvunnit, och under pressen av att bussen kanske lämnar hållplatsen utan passagerare som inte klarat omställningen, gör att hela gruppens dynamik fallerar. En alla äter alla situation uppstår, och varje passagerare är plötsligt ensam i en post-ordnad-kö-situation. Må bäste passagerare vinna.

I sådana lägen sker ofta en hastig förtätning av kön, då kösvansen inte hinner reagera och flytta sig för den anstormande könosen.

Situationen då bussföraren på eget bevåg och utan assistans från en s.k. trafikvärd öppnar bakdörrarna är lyckligtvis sällan förekommande. Men det händer, och följderna är ofta värre än vid situationen att bussen stannar vid fel plats.

En buss som stannar på fel plats kan ändå förutses, liksom att en trafikvärd placerar sig vid bussens tänkta bakdörr i god tid innan bussen anländer. Sådant skapar en – om än hetsig – så vilt kontrollerad köomställning.

En bakdörr som plötsligt öppnas då bussen står på plats, som en blixt från klar himmel, helt utan varning kan vara förenat med risk för personskada.

Vid sådana tillfällen uppstår total panik, både i kön utanför och i huggsexan om platser – som tveklöst uppstår – när massorna fyller bussen från två håll. Det är inte längre säkert att man i köns hack-ordning kan tillgodogöra sig en av de tillgängliga platserna ombord.

Sätt dig inte att vänta i vindskyddet

Ibland är man tidig, så istället för att stå (vilket är det vedertagna sättet att för omgivningen markera sin intention att delta i busskön under bildande) kan man ibland lockas av att sätta sig på bänken i vindskyddet.

Gör inte det. Detta kan inte understrykas nog. Emedan det kan finnas plats i köreglerna för rökare som tar några steg bort från kön för att röka (så de inte dör av rökbehov inlåsta på en buss de kommande 20 minuterna) att, vid avslutad last, återkomma in i sin plats i kön finns alls ingen tolerans för passagerare sittande på bänken att göra anspråk på sin plats i kön; helt oaktat när passageraren i fråga ankom busshållplatsen.

Har man väl satt sig på bänken, finns endast en plats i den kö som byggs upp inför bussens ankomst; sist.

 

Svensk busskömentalitet kan verka avskalad, enkel och oskyldig för den världsvane kollektivtrafikkonsumenten, men låt inte skenet bedra. En svensk busskö innehåller många faror och fallgropar, och den oaktsamme faller lätt däri.

Det är därför med stor övertygelse jag alltid rekommenderar den oerfarne bussköaren att med försiktighet närma sig busskön, överblicka situationen och nogsamt söka efter de små indikatorer i gruppen för den dynamik som gäller för just denna kö.

Att med den erfarne bussköarens slentrian och nonchalans närma sig vilken busskö som helst kräver kunskap och erfarenhet som tar lång tid att skaffa sig.

Det är rätt lustigt hur minnen plötsligt poppar upp i huvudet. Jag stod och bredde ett par mackor med kaviar och tänkte att jag borde ta en knäckemacka också eftersom jag varit dålig i magen den senaste veckan. Fibrer är ju bra för magen, säger man.

Plötsligt får jag en bild av Läsis i huvudet. Det här var på den tiden då det fanns massor med bemannade lekplatser och ställen avsatta för allt från läxläsning till att spela spel med kompisar. Den tiden är ju försvunnen sedan länge, knappt att det finns ungdomsgårdar kvar.

Läsis fanns i en källarlokal i ena hörnet (bortre hörnet kan man säga) av Stenbackaskolan. Ingången låg så mycket på baksidan som en baksida kan bli. Man fick endera gå över en lång gräsmatta på bortsidan av skolan, klättra över ett lågt staket, gå längs en stig ovanför pulkabacken på andra bortsidan av skolan eller ta en övervuxen och sliten promenadväg, förvisso asfalterad men för väldigt länge sedan.

Ingången bestod av en anspråkslös plåtdörr utan några egentligen kännetecknande drag, skyltar eller andra utmärkelser. Man var helt enkelt tvungen att veta var Läsis låg.

Hur man visste vad Läsis var är fortfarande idag okännt. Man liksom bara visste. Som om var nedärvt. Ungarna bara visste var Läsis fanns och vad man kunde göra där.

Pyssel, spel, lekar… Och där fanns ett par personal som faktiskt arbetade, kunde hjälpa till med läxor och pyssel. Och – här kommer anledningen till flashbacken – bjöd på mellis.

Jag minns fortfarande mellanmålet på Läsis. En skiva Skogaholms Delikatesslimpa, en skiva Wasa knäckebröd med smör och kaviar och ett glas mjölk. Det var stenhårt ransonerat, men hade man varit med och brett smörgåsarna eller hade en himla tur kunde man backa och få en portion till.

Snart kommer nästan alla jag känner prata om mig, debattera om mig, argumentera och slåss. Jag kommer locka fram det bästa hos dig och det sämsta.

Alla vill ha mig, men jag är en flyktig sort, lätt förlorad, alltid älskad. Du kan betala för mig, önska mig, förvänta mig och sakna mig.

Du kan ta mig för given, du kan avfärda mig. Du kan räkna ut mig, du kan se mig förfalla, du kan se mig i ögonen, du kan känna min värme. Du kan klaga på mig, du kan älska mig.

Jag finns där för dig, när du behöver mig och jag väntar på dig när du inte behöver mig. Jag förbereder dig för ditt liv, jag bär dig när du lever, jag vårdar dig när du inte orkar längre och jag minns dig när du inte längre är vid min sida.

Jag är din trygghet, din oro och din utmaning. Jag är din säkerhet och önskan, din last och ditt hinder, din begränsning och din möjlighet, ditt misslyckande och din framgång.

Jag är din förståelse och din empati, din solidaritet och ditt parti. Jag finns i ditt första andetag och i ditt sista, jag finns i varje mening och ord.

Jag finns i din första kyss och i din sista.

Jag är välfärden. Jag är du. Och du är jag.