Norrtälje den 29 augusti 2015
Jag sitter med en kopp kaffe, har precis varit ute med hundarna. Här, i lugna, trygga Sverige. Men under promenaden kom jag att tänka på en sak. Vi verkar inte lära oss av våra misstag.
En snabb googling och jag får reda på att Syrienkriget brunnit sedan 2011. Fyra år, lika länge som andra världskriget ungefär. 2013 uppskattade FN att 120.000[1] dött i kriget, och det var 2 år sedan. Bosnienkriget pågick mellan 92 och 97, i fem år. Över hundratusen döda.
Jag tar en påtår och ser ut över vår trygga tomt, bannar hundarna för att de skäller på några som går förbi. Vad gör man i Syrien? Vad gjorde man en sådan här dag i Bosnien för 20 år sedan? Man håller sig förmodligen lugn, tänker kanske de flesta, håller sig undan. Men på det stora hela rullar livet på, man anpassar sig till omständigheterna, och FN finns (fanns) faktiskt på plats med mat och filtar. Som vid vilken katastrof som helst.
Hur det är i Syrien just nu kan de flesta av oss här i vårt avlånga, trygga land knappast tänka oss in i. För oss är frågan om migrationen och flyktingpolitiken den viktigaste skriver media, alltså hur vi ska hantera våra konsekvenser av deras krig.
Det är svårt att förstå för oss hur det är när ens land är krigshärjat. Sverige har inte varit i krig på över 200 år eller så. Jag förstår det inte heller, men jag fick den här tanken i huvudet under morgonens hundpromenad.
Om det är bättre att riskera hela sin familj på en ranglig båt byggd för 20 personer men för tillfället fylld med 200, och om man överlever den färden, packa sig in med 70-80 andra personer i en lufttät lastbil… Om det är bättre än det man har, då kan man räkna ut med arslet och en kritbit att det är rätt illa där man var.
Här i Sverige grymtar och grimaserar vi när vi läser i nyheterna att 70 personer hittats döda i en lastbil i Österrike. Först hugger det nog till lite, tänk om det fanns svenskar ombord. Men strax inser man att det handlar om flyktingar. Då blir tanken istället Usch, fan vad vidrigt (men med en viss lättnad, det var ju bara flyktingar). Sen bläddrar man vidare till att läsa om Löfvens senaste blunder, oroar sig för SDs framgångar (men lite rätt har de väl ändå med flyktingpolitiken, borde vi verkligen ta emot så många) och slutligen kollar man det viktigaste. Vad är det på TV ikväll?
En sak har SD rätt i. Vi och andra i EU och världen borde göra mer på plats. Mycket mer än det har de naturligtvis inte rätt i, men just den saken har de faktiskt en poäng i. Göra mer på plats. Men jag tänker inte på filtar och näringsersättning.
Är man i min ålder missade man Vietnam och Korea med en hårsmån, men jag tror alla av oss kommer ihåg exakt var vi var och vad vi gjorde när tvillingtornen föll på Manhattan och när de första bomberna blixtrade över Bagdad.
Attacken mot WTC i New York resulterade i dryga 3.000 människoliv och jag menar inte att trivialisera eller bagatellisera den tragedin. Tvärtom, den nästan kastade världen in i ett tredje världskrig; konkret resulterade den i flera nya amerikanska invasioner och belägringar, hundratusentals människoliv och en osäkrare värld både politiskt och genom terroreskalering.
Världen slöt upp bakom USA (i alla fall den delen av världen som räknas) och alliansen från andra världskriget dammade av krigsmaskineriet och gjorde gemensam sak i kriget mot terrorism. Lagar ändrades och konton spärrades över hela världen, fångläger med metoder som liknar metoderna i andra världskrigets nazi-Tyskland inrättades och används fortfarande trots att världen ser på, där människor lagras under vidriga förhållanden år efter år utan att dömas eller ens få veta vad man misstänks för.
Afghanistan invaderades, Irak invaderades. Irakkrigen resulterade i runt 110.000[2] döda varav 60 % civila. Bomberna USA sa var så träffsäkra, var visst inte det.
USA förklarade krig mot terrorismen och meddelade: ’Är man inte med oss är man emot oss’. Världens lagar förändras till följd av vad som hände den 11 september 2001 och ett nytt begrepp grundades: nine-eleven, som blev synonymt med hemskheterna som hände då, i alla fall hemskheter som begås mot amerikaner. Det blev en milstolpe i vår historia.
När hemskheter begås mot andra krigsoffer, i Syrien t.ex, sluter inte världen upp på riktigt samma sätt. När vi läser i tidningen om 12 miljoner flyktingar och över 100.000 döda i Syrien känns det inte riktigt lika allvarligt som terrordåd på amerikansk mark.
Reaktionen från ”världspolisen” USA blir inte lika kraftig, och eftersom FN är en invalidiserad organisation hämmad av veto från Ryssland och USA uteblir insatserna. Precis som under Bosnienkriget.
Det jag reagerar på är omvärldens flathet. Vår egen flathet här i Sverige. Vår uppfattning att det som sker långt borta är inte vår huvudvärk (och jag räknar in med egen flathet i detta) och att de konsekvenser som vi eventuellt drabbas av kan vi hantera i det gnisslande migrationsmaskineriet och prata om det i termer som flyktingpolitik och öka/minskade katastrofbidrag till krigsoffer.
Samtidigt driver båtar och rullar lastbilar med döende och döda flyktingar över medelhavet och på våra europeiska vägar. Det är inte sista gången vi kommer läsa om hur olika kustbevakningar hittar båtar med hundratals döda flyktingar ombord, vi kommer läsa om fler dödslastbilar. Och det är bara de flyktingar som hittats; hur många har inte redan försvunnit spårlöst?
De här krigen är inte långt borta, de är inom och i närheten av EU. Våra gränser. Syrien för Turkiet är som Norge för oss. Och Turkiet åker du gärna på semester till. Och om man jämför med klassrummet, bråkar två elever lägger läraren och skolan sig i (eller ja, kanske inte i svenska skolor, men det borde vara så).
Ok, säger du lite uppretat och minns femhundringen du skänkte till FN i julas som skulle gå precis just till Syriens krigsoffer, då åker vi väl ner och hjälper till då. Langa hit ett gevär!
Nej, det ska naturligtvis inte du och jag göra, men EU och världen har resurser att sätta in. FN har fredsbevarande styrkor och EU och övriga världen kan tillsammans sätta in resurser för att stoppa kriget. Jag menar någonting större än sporadiska bombningar av IS.
Jag menar att man än en gång ska damma av den där gamla alliansen från andra världskriget och ta med de nya kompisarna i vårt enade EU (och oss själva i mer än en ”observerande” roll för den delen), och en gång för alla säga att det inte är ok när våra grannar och kompisar slåss så blodet och stickorna flyger. Sätta ner foten. Det gick bra efter nine-eleven, även om det var att dansa lite efter amerikanernas pipa. Det borde gå bra nu.
Och nej, det kommer inte se snyggt ut, och ja det skulle bli ett satans lidande. Men lidandet är redan igång, tänk bara på det jag sa om att packa sig in med 70 andra i en lufttät lastbil. Det är inga lycksökare som gör det, det är människor som du och jag som flyr för sina liv och som är så skräckslagna att till och med risken att lägga sina barns liv i händerna på smugglare är bättre.
Vi måste ta vårt ansvar även om det inte är inom våra egna gränser. Och ibland handlar ansvaret om att stämma i bäcken och säga
”Nu fan får det vara nog!”
[1] Källa: FN via Wikipedia
[2] Källa: SVT Nyheter