Så var det då dags till slut. Alla har väl väntat på det, och igår runt 15.00 blev det verklighet. Ett terrordåd i centrala Stockholm. En lastbil kör i rasande fart utefter Drottninggatan, dödar minst fyra och skadar femton. Inom en halvtimme är hela centrala Stockholm avspärrat, tunnelabana, centrala busslinjer, tåg och pendeltåg stannar.
Stockholm stannar.
I takt med att informationen kring händelsen kommer in växer nyhetsutflödet. Skottlossningar vid Fridhemsplan, Södermalm, Östermalm… Centralstationen stängs (eller inte stängs, ingen vet men folk strömmar ut på polisens order).
Själv är jag på jobbet på Östermalm när nyheten når oss. Även där stannar dagen upp. Vad händer? Vad ska man göra? Även om skalan är betydligt mindre än 9/11 i New York, får jag samma känsla när nyhetsflash på nyhetsflash rullar upp på skärmen.
När tunnelbanan stängs ner runt 20 minuter efter attacken inser jag att det är dags att se till att komma hem. Jag har redan meddelat alla nära och kära att jag mår bra. Men om tunnelbanan står still, kommer folk bli strandsatta och de få kollektiva färdmedel som fortfarande går, överbelastas.
Jag promenerar mot Östra Station för att ta bussen hem. På vägen har mängder med oroliga människor lämnat sina jobb och skolor för att göra en tidig hemresa, precis som jag. Människor talar i telefon, knappar fram mer information, lyssnar på nyhetssändningarna, precis som jag gör.
Jag ser chocken i mångas ögon, vad har hänt? Vad kommer att hända? Är mina nära och kära i säkerhet? En kvinna som varit ute och joggat sitter på huk och lyssnar i sin telefon. Tårar i hennes ögon.
Nyhetsrapporteringen tar sig snabbt ut i världen, kondoleanser strömmar in, Eiffeltornet släcks ner som en symbol för sympati. Stockholm är fokus för världens sympatier, såsom vi så många gånger visat vår för andra länder som drabbats.
Efter att timmarna rullar på och Stockholm inser att folk inte kommer kunna ta sig hem, öppnar Stockholmarna sina hem. På Facebook under hashtagen #openstockholm erbjuds pizzor, lasagne, sängplatser, skjuts hem. Tusentals öppnar sina hjärtan och hjälper till så gott man kan.
På kvällen står det klart att det förmodligen är en ensam gärningsman, han är gripen och kollektivtrafiken kommer så sakteliga igång. Rapporter om skottlossningar verkar ogrundade, rykten på Facebook och andra sociala medier.
Idag kommer efterspelet. Som det verkar har polis och blåljus gjort ett bra jobb, politikerna har gjort vad de kan, alla inblandade myndigheter verkar ha skött sitt jobb bra. Gärningsmannen är gripen som det verkar.
Nyhetsrapporteringen går över i mer analyser än panikartad akutinformation.
Här hemma på Håtö går livet sin gilla gång; grannarna gräver för vatten och avlopp, helggäster är ute med sina hundar. Men även om livet rullar på som vanligt, kommer det nog ta tid för Stockholm och Sverige att komma vidare helt. Om det någonsin kommer gå.
Det finns ett Sverige före den 7 april 2017 och ett efter. Jag hoppas och tror att vi kan vinna över terrorn på samma sätt som Norge efter Utö; med tolerans, kärlek, värme och gemenskap. Men samtidigt en fast och kraftfull hand mot de som vill demokratin ont.
Låt mig avsluta med ett klipp från dagens New York Times, som så många andra medier rapporterat om händelsen. Ett klipp som på något sätt beskriver oss svenskar som vi är innan den 7/4 och som jag hoppas vi kommer fortsätta vara efter 7/4.
The attack took place just as Swedes were preparing for fredagsmys, or cozy Friday, the unofficial start to the weekend: a time typically spent at home with friends or family.
