Jag testade en teori idag, eller kanske snarare en idé. Idén handlar om att pumpa upp regnvatten från våra regnvattentunnor som numer igen matas av stuprör från vårt tak. De, stuprören, har inte suttit där på ett tag, eftersom vi haft ett pågående projekt att byta panel, som nu är klart, nästan, som involverat att ta ner och sätta upp stuprören. Så nu fylls tunnorna igen, och de fylls ganska snabbt. En tunna på 80-90 liter fylls på ett regn, och därför tänker jag mig att pumpa upp regnvattnet till en vattenreserv lite högre upp på tomten. Det var alltså den idén jag testade idag, och jag kan berätta att det funkar alldeles utmärkt.
På ett annat tema kan jag också berätta att jag har lite idétorka på blogginlägg.
Tillbaks till mitt regnvatten. Det skall alltså pumpas upp i reservoarer i skogsbrynet som ligger lite högre än våra andra delar av tomten. Företrädesvis de delar som behöver bevattning. Vattnet skall alltså på något sätt rinna tillbaks ner av egen kraft. Eller snarare gravitationskraften. Det kommer ju sannolikt också fungera, även om det tarvar någon sorts slangsystem.
Hmm, yundrar om jag tänkt hela den här tanken klart? Och var hyr jag en grävmaskin?
Det här med prepping och förberedelse, hur stor plats får det ta? Imorse när jag gick morgonpromenaden med killarna började jag fundera lite grand på det där med prepping och omfattning. Det är känt, åtminstone av mig, att det där med mina specialintressen kommer och går. Egentligen helt oavsett vad det just nu aktuella specialintresset handlar om, svalnar det av på sikt och, kanske, förmodligen, eventuellt finns en lättare variant kvar när den där glödheta övertygelsen falnat. Clean Coding är fortfarande viktigt, men jag skriver inte bloggar om det dagligen i kodcommunities, skivor fortsätter jag att samla men jag kollar inte Discogs och Tradera varenda dag längre.
Nu är det prepping, och det har ju en inbakad nytta i sitt själva koncept. Kommer Putin (eller ett snällare scenario, kommer en veckas strömavbrott efter en storm) är det bra att ha preppat lite så man klarar sig över krisen. Men hur mycket kraft och pengar får det där med prepping ta? Ska du göra det ordentligt kostar det mycket tid och mycket pengar. Jag lyssnar på en pod med en som har hållt på i trettio år och ställt om hela sitt liv (som han iofs verkar trivas med) efter att var förberedd. Men jag då, är jag beredd att gå så långt? Köpa en gård, flytta ut (ännu längre) i skogen, bli självförsörjande på el, mat, vatten, virke eller vad det nu handlar om?
Eller finns det en medelväg? Kan man vara förberedd lite lagom? Eller måste man gå all in så man har mat, medicin, brädspel och vinylskivor så man klarar sig över hela kärnvapenvintern? Vad skulle i så fall krävas, alltså om man ska vara förberedd med lager för en lång kris och för att kunna gå över till fullständig självhushållning? Är det ens värt att fortsätta kämpa år ut och år in utan olivolja, champagne och rysk kaviar?
Jag vet faktiskt inte mer än att om jag (eller snarare vi) skulle gå all in skulle det krävas stora uppoffringar, så väl med pengar som med tid och intresse. Ett intresse som kanske inte finns kvar med samma glödheta energi om sex månader eller ett år.
Det kanske faktiskt handlar om att vara förberedd på att inte orka vara så förberedd längre, kanske smida medans järnet är varmt, så att säga. Se till att bygga upp ett grundlager för att klara sig månader, kanske ett år. Ändra livsstil lite grand, så det känns naturligt och kul att leva samtidigt som man är förberedd. Kanske lyssna lite mindre på poddarna som beskriver hur någon gick all in, sålde företaget och köpte en gård i norraste norrland med bara en vedeldad spis och ingen elektricitet, och istället fundera på vad man kan göra nu och här, i det korta perspektivet. För även om det känns högaktuellt och bråttom i skuggan av Putins hot om kärnvapen, miljökatastrofer och inflation att skapa en hög förmöga att klara sig själv, får man nog ta det onda med det goda och bestämma sig för vilken nivå man vill nå och i lagom takt budgetera och leva för att nå dit.
Vi får se om sex månader om mitt senaste specialintresse klarar av att hålla temperaturen för att nå dit.
P.S. Det är snart vinter, och krisen begränsar sig inte till där man bor. Därför har jag skapat två stycken nödlådor för våra bilar med allt från aktuväskan till sågkedja för att kapa grenar som är i vägen i.
Jag funderar över min politiska identitet och har svårt att placera mig på skalan vänster till höger. Jag identifierar mig med högerns krav på effektivare statsfinanser och med vänsterns solidaritet och öppenhet. Effektiviserar man statsfinanserna så kan man sänka skatten, tycker högern. Och det gör jag med. Men för att ha råd med investeringen som integration är, behöver vi hålla uppe skatterna. Jag kan skriva under på det också.
Men så funderade jag vidare. Jag tror att tiden med vänster och högerblock i svensk politik är förbi. Vi håller oss kvar vid begreppen för att det känns tryggt. Vi vet vad de betyder. Men skalan i Sverige är inte längre vänster eller höger, utan snarare inkludera eller exkludera.
Vår största politiska fråga borde vara klimatkrisen, men det är den inte. Den största politiska frågan har blivit om vi ska exkludera. Eller inkludera. Ska vi ta emot människor från krigshärjade områden och investera i en inkludering? Eller ska vi stoppa dem vid gränsen eller ännu hellre mycket, mycket tidigare och spara kostnaden för integrationen?
Ska vi skära i skatten så att alla vi som har en bra lön får mer i lönekuvertet eller ska vi skapa utrymme så att även de som inte har råd med en privat sjukförsäkring kan få samma vård som vi andra. Inkludera eller exkludera?
Det är sista dagen innan semestern, alltså söndagen före måndagen som är dag nummer ett. Om det inte vore för de grönskiftande färgerna i träd och växter utanför, något mörkare gröna nu än det vårgröna, skulle jag tro att hösten redan kommit. En mulen och grå himmel, regnskurarna avlöser varandra och termometern visar på knappa 17 grader snarare än de 27, 28 grader den visade för en vecka sedan.
Linda har inte börjat sin semester ännu. Hon åkte precis iväg till sista arbetspasset för den här säsongen. Hon kommer hem imorgon igen. Det blir ett litet vacuum, även om jag ofta uppskattar egentid. Men egentid kan man ju ha även när man inte är ensam. Den kanske till och med är bättre när man inte är ensam, egentiden.
Jag läste precis en blog, eller snarare en essä som bloggaren John P. Weiss hellre kallar sina artiklar. De är av den längre sorten, välskrivna och alltid illustrerade av hans egna teckningar och konstverk. Tidigare var han sheriff nånstans i USA, men är nu pensionerad. Han skrev om att släppa in lite kaos, lite bra kaos, i sin kreativitet och sitt liv.
Är det kanske det jag ska göra idag tills Linda kommer hem igen imorgon. Strunta i mina listor med saker att göra (som om jag inte struntar i dem rätt duktigt i alla fall) och bara flippa ut?
Eller ska jag ta en stund att bara ha tråkigt. Passa på att inte göra ett smack? Låta tankarna bara vandra ett tag, defaulta som Manoush Zomorodi skriver om i sin bok Bored and Brilliant. För en vecka sedan prövade jag det. Att ha tråkigt alltså. Jag satte timern på trettio minuter, satte mig på altanen och bara hade tråkigt. Jösses vad fåglar och kritter väsnades och levde om. Man lägger märke till mer sånt när man har tråkigt.
Eller ska jag läsa klart The Road to Mars av Eric Idle. För andra gången. Jag hade helt enkelt glömt bort att jag läst den för knappt 20 år sedan, kanske till och med exakt samma år som Tim gjorde bokmärket som nu talar om var jag är i mina böcker.
Och när jag är klar med the Road to Mars, kan jag välja en ny bok att läsa. Jag har en diger lista. Med många olika genrer; att välja en ny bok att börja läsa är ett litet äventyr i sig självt.
Eller så kan jag ta en stund och bläddra i Steffos bok om sprit. Sprit är ju ett inressant ämne att fördjupa sig i.
Äh, klockan är strax halv tolv, så jag tror att det får bli en tidig lunch istället.
Jag lovade killarna en riktigt lång promenad till lunch idag, men det började regna så här sitter jag istället och skriver ett bloginlägg om vodka. Eller snarare min vodkalista. Jag har nämligen bestämt mig för att sätta upp en bucketlist. Trots att jag har listor för allt möjligt, har jag faktiskt ingen bucketlist förrän nu. Så beväpnad med en kopp kaffe, bevakad av tre småsura kineser (killarna) och buren av en gnutta inspiration startar jag upp ett litet blog.
Namn
Purity Connoisseur 51 Reserve
U’Luvka
Jean-Marc XO
Kauffman Luxury Vintage
Karlsson’s Gold
Stolichnaya Elit
Dash
Double Cross
San Francisco Fog
666 Pure Tasmanian
Stoli Elit: Himalayan Edition
Nemirov Rex
Glass
Tigre Blanc
Polmos Spirytus Rektyfikowany
Syvä
CLIX
Näs
Så, målet är att äga en flaska av varje sort. Men det är ju frågan om jag någonsin kommer göra det; CLIX t.ex. kostar $ 3000 per flaska och det gjordes bara 2000 flaskor. Så vete fan om man någonsin ens kommer kunna smaka den.
En inspiration till det här blogget är ett anti-vodka-blog som jag faktiskt tyckte var rätt rolig. Och säkert sann i stora delar. Vodka är ju faktiskt bara alkohol och vatten. C2H5OH (ca 40 %) och H2O (ca resten). Och som bloggaren skriver, nr 1 på Bolaget är faktiskt rätt bra tycker jag.
Men jag vet inte riktigt. Jag tycker nog ändå att man kan känna skillnad på vodka och vodka. Vetefan om jag skulle kunna säga att det är den eller den vodkan bara genom att smaka på den, eller ens om jag skulle kunna säga att den är destillerad si eller så många gånger eller filtrerad si eller så många gånger. Men de gånger jag haft ett glas Koskenkorva och ett glass Absolut bredvid varandra och smakat på dem, nog känner man en viss skillnad. Eller?
Nåja, häri ligger utmaningen med bucketlistan. Helt oavsett om man kan säga att en C2H5OH skiljer från en annan C2H5OH så är att lista ut det helt enkelt målet. Vilken vodka kommer jag gilla mest? Kommer jag känna skillnad överhuvudtaget? Inte fan vet jag, kanske kommer det bara bli en dyr OCD resa.
Eller så upptäcker jag någonting fantastiskt.
Fotnot: Bolagets nr 1, Renat Brännvin, är nu tillagd på listan.
P.S. En god vodkadrink är alltid en god vodkadrink, men mitt tips på att njuta en bra vodka: Smutta den rumstempererad i ett whiskeyglas. Möjligen med ett par svartpepparkorn i.
Frågor om höger eller vänster upptar mycket av min CPU kraft just nu. Alltså hjärnvindlingarnas kraft, översatt från datalingo till biologisk processterminologi. Försök skriva den meningen bakom ratten i 120 km/h. Inte så lätt va? Tänkte väl det.
Höger och vänster. Höger eller vänster. Vad tänker du på då? Vad tror du det egentligen är som laggar mina små grå när jag säger så? Det är nog inte vad du tror, om jag får gissa. Jag tror du tänker på politik. Höger. Vänster. Mitten. Liberalt. Konservativt. Socialistiskt. Nationalistisk, rasistiskt och brunt. Eller grönt.
Gröt kommer jag att tänka på, som i grötig röra. Hur hamnade jag här? Jag skulle ju bara skriva ett inlägg om vilken sida om bordet det är bäst att sitta på när man dricker kaffe. Å ena sidan är höger bättre, därför om du är högerhänt kommer du ha högerhanden fri att surfa på telefonen och ändå kunna ta en klunk kaffe. Om du är vänsterhänt är det värre. Sätt dig då på vänster sida. Om du å andra sidan har en datormus på bordet och du vill surfa på din laptop är det bättre att sitta på vänster sida. Om du är högerhänt vill säga. Annars tvärt om.
Det är så beroende på, det där med höger och vänster. När man fikar.
Jag kom precis att tänka på när pappa dog. Underligt, det var ju över 15 år sedan men så är det väl. Tankar dyker upp från ingenstans. Just nu kollar jag på en av Star Trek filmerna där Kirks mentor dog i en attack. Kanske var det det som fick mig att minnas pappa. Pappa som jag tycker jag knappt lärt mig något från alls. Jag kan själv. Precis som alla andra söner och döttrar tror, gissar jag. Men förmodligen har han ett finger med i spelet i den jag är idag, var igår och kommer vara imorgon. Pappa med tålamodet, humorn, de sköna kommentarerna och alltid svaret Engberg, Sverige när man ringde hem. Pappa fanns alltid där, tålmodigt väntande, tålmodigt lyssnande och tålmodigt älskande. Inte minst när det gäller mamma som nog kunde vara en handfull ibland.
Jag minns en gång att pappa berättade något för mig. Jag minns faktiskt inte vad men det var som om det var i förtroende. Jag var inte purung då, kanske 20, 25 sådär men fortfarande, förstår jag nu, inte vuxen. Inte som han var, pappa, även om han inte var mycket äldre då än jag är nu. Jag minns att jag kände att ett förtroende gavs och att det var något medvetet. En gåva förklädd. Det vi pratade om var hans och mammas relation, även om det handlade om mig eller brorsan. Så som det alltid är för föräldrar, är ens liv så ihoptrasslat med så mycket; barn, familj, man, hustru, pengar, jobb.
Så sa han, berätta inte för mamma att vi pratat om det här, då kommer hon tjata livet ur mig. Om man kände min mamma vet man vad han menade, men det handlade egentligen inte om det eller vad han berättade.
Det handlade om min pappa och om mig. Om en stund vi hade tillsammans som betydde något. En av alla de stunder jag inte förstod då var så betydelsefulla men som jag vet nu att de var.
På några sekunder, några få ord och en blick som jag inte fått av honom tidigare berättade han för mig, inlindat så som han var, att han såg mig som en like. Inte längre som ett barn. Vår relation hade nått ett läge där vi kunde anförtro oss för varandra. I alla fall han. Han tog första steget, och jag är inte säker på att jag svarade upp till det, i alla fall inte att anförtro tillbaks, inte där och inte då. Men det kanske inte är det viktigaste, jag tror ändå att jag hållit förtroendet. Jag berättade aldrig för mamma, men det sätt pappa berättade den där historien för mig och hans blick och röst när han bad mig att inte berätta för henne bär jag fortfarande med mig; varje ord han sa bar tydligt all respekt och all kärlek som fanns hos honom, för min mamma. En kärlek som jag förstått sedan dess, var djupt besvarad.
Min pappa är död sedan många år, men i varje handling och beslut jag gör och tar finns han kvar, oavsett vad jag tror. Många gånger har jag saknat honom, kanske framför allt när han inte stått vid mina barns sida. Men jag förstår samtidigt att han gör det och har gjort det alltsedan de föddes. Kanske mer så efter att han dog.
Några veckor eller månader innan han dog, strax efter han opererades, mådde han så dåligt så han sa att han hellre kilar vidare än att fortsätta må så dåligt. Jag förstod inte då hur man kan tänka så, hur man kan må så dåligt så det är det bättre alternativet men så många saker har hänt sedan dess att jag tror att jag förstår. Man kan helt enkelt vara så trött på att lida och må dåligt att döden blir en befrielse, men för min pappa både var det så och ändå inte. Det var inte så att han gick hem och dog. Han kämpade trots allt, men nån stans tror jag att pappa kände att han var klar.
Med risk för att vara aningen självisk, tror jag att ha en såg att både brorsan och jag var vuxna, vi var ok och vi, trots att vi kanske inte visste det då och knappt vet det nu, var och är han. Genom oss står pappa vid våra barns sida. Och vid vår sida, varje dag. Han lever fortfarande genom oss, och ser jag nu genom oss hos våra barn. Genom oss har pappas värderingar och tankar, humor och tålamod, hans jordnära och kärleksfulla sätt landat i våra barn som inte haft förmånen att lära känna honom ordentligt. Inte för att jag någonsin lärde känna honom, och säkert inte brorsan heller, inte helt, inte fullt, inte som en like. Även om han på fler sätt än just det jag pratar om här, men det som var det första och så betydelsefullt för mig, så tydligt sa att nu är ni här. Jag litar på er, ni har kopplat greppet och ni fixar det här..
Varje dag lever jag med varje dag jag levde med pappa, så även om dagen han dog för alltid finns i mitt minne som en av de sorgligaste finns alla de andra dagarna, då han levde, etsade i mig i den jag är och i allting jag gör.
Det är så jag minns dagen då min pappa dog. Jag minns hur han levde.
När jag tar Lindas bil för att åka någonstans går för det mesta radion igång på någon skvalkanal. Laila Bagge och Roger eller vad han heter tjattrar om ingenting i ett rasande tempo, lyssnartävlingar byter av en kedja av 10-20 (eller så känns det) låtar som rullar hela dagen och allt sammans dränks av en matta av reklam och ärtiga jinglar. Inte en sekund får vara tyst i radio. När det händer är det första jag brukar göra att stänga av radion.
Den här morgonen gjorde jag inte det. Laila Bagge och Roger fick mig på kroken och höll mig kvar genom en cliffhanger precis när fingret var på väg mot power-off knappen. Jag blev kvar lyssnandes på tre ihopraffsade populärnyheter, fem-sex jinglar, meningslösa trafikrapporteringar, 14 minuter reklam och en låt jag hört femtio gånger den senaste veckan och som jag inte ens tyckte var speciellt bra första gången jag hörde den. Men jag väntade på upplösningen på den där cliffhangern.
Vill ni veta vad Lailas berättelse handlade om? Sorry, jag har ingen aning. Den hade jag glömt bort fem minuter efter den var klar.
Kärt barn har många namn heter det, och för populärradio är skvalradio ett av dem. Jag har hittat på ett annat namn. Bedövningsradio. Men det det handlar faktiskt inte bara om radio när jag använder det ordet, det handlar om TV, Facebook, Instagram, Twitter, Angry Birds, Candy Crush och hundra andra sociala plattformar som är helt utformade för kroka fast oss och sluka vår uppmärksamhet.
Det senaste åren har jag funderat en hel del på att normen idag är aldrig ha tråkigt, ständigt vara sysselsatt och att all tid man inte kan vara sysselsatt på, skall åtminstone bedövas så att man slipper låta tanken vara fri. Det finns en rädsla att ha tråkigt idag, att inte göra någonting alls. Jag sitter naturligtvis själv i den fällan.
Den här artikeln började jag skriva för några veckor sedan, men tyckte att den i sitt första utkast blev för kantig och inte riktigt speglade den vinkel jag ville ge. Så den fick ligga till sig lite. Men idag vaknade jag tidigt, vid 4-tiden, och kunde av någon anledning inte somna om så jag klev upp, tog en kopp kaffe och satte mig framför Facebook. Mm, jag vet, jag har ju just sågat sociala bedövningsmedel, men inget ont som inte har något gott med sig. En annons om ett TED-talk dök upp som handlade ganska precis om det jag skrivit om här (eller egentligen i den ursprungliga posten som nu är helt omskriven).
Att det TED-talket kom upp på min Facebookvägg någon vecka efter jag skrivit ett utkast i ämnet utan att publicera det gav mig i och för sig lite konspirationsvibbar (är WordPress länkat till Google och Facebook?) och ger rum för spekulation, men jag klickade ändå på länken och lyssnade på Manoush Zomorodis TED-talk om att ha tråkigt. Lyssna på det och fortsätt sedan läsa.
När jag kör bil vill jag att det ska vara tyst. Ibland låter jag en ljudbok spela och undantagsvis spelar jag musik, men då musik som jag känner att jag just då vill lyssna på. Inte skvalet från radion. Anledningen är helt enkelt att under den stunden som jag sitter i bilen får jag tid till att ha tråkigt. När jag lyssnade på Manoush TED-talk föll en del saker på plats.
I och för sig hade jag redan kommit fram till en mycket av det helt på egen hand. Det finns ju tydliga tecken i vårt samhälle på att den ständiga uppkopplingen och närvaron via epost och sociala medier inte är helt av godo. Men bekräftelse är ibland bra. Att det faktiskt finns forskning på att hjärnan arbetar på ett helt annat sätt när man har tråkigt och inte ständigt behöver processa en ström av skval belyser en hel del tankar jag har. T.ex. en pågående diskussion med mina kollegor och chefer på jobbet om riskerna med vår väldigt störningsintensiva öppna arbetsplats (vi har s.k. aktivitetsarbetsplatser) som gör det väldigt svårt att fokusera på en, och endast en sak, i taget.
Att lyssna på radion i bilen är den enda avkoppling jag får
När jag frågar Linda om varför hon vill ha skvalradion på i bilen får jag samma svar som när jag frågar snart sagt vem som helst samma fråga. Att lyssna på radion i bilen är den enda gången jag har tid att koppla av, och radion får mig att koppla av.
Ja, det är ju faktiskt ett sant påstående, om man får reflektera över Manoush budskap. Man kopplar av helt och hållet, för så är bedövningsradion utformad. Eller avkopplad blir man ju egentligen inte, när man är ordentligt avkopplad kommer ju kreativiteten och idéerna. Man blir bedövad. På exakt samma sätt bedövar Facebook, Twitter och Instagram sina användare. Tänk inte, konsumera är ledorden. Tusentals ingeniörer hos de stora sociala plattformarna gör inget annat på dagarna än att skapa krokar för sitt fiske. Och det är inte du som håller i spöet, du är inte ens fisken de försöker fånga, det är annonsköparna. Du är bara agnet.
I min värld blir det tydligare och tydligare att kreativiteten kommer fram om man ger den tid och plats. Hjärnan bearbetar, som Manoush hänvisar till i sitt talk, erfarenheter och upplevelser när vi går på autopilot, och vad är väl ett tydligare exempel på när vi går på autopilot än när vi kör bil?
Många av mina idéer (alla är dock inte lika strålande, det poppar upp en hel del rätt dåliga idér också ska jag erkänna) kommer när jag kör bil. När man kör kan man inte ta fram telefonen och kolla Facebook eller epost, man kan inte messa, man kan knappt ringa folk. Men mer och mer väljer jag att låta telefonen stanna i fickan också på andra platser; hos tandläkaren, när man väntar på någon, på bussen, när man tar en kopp kaffe på ett fik eller i fikarummet på kontoret.
De här plattformarna jag sorterar under begreppet bedövningsradio har ett enda syfte och det är att binda upp lyssnare och besökare i så hög utsträckning som möjligt så att annonser kan auktioneras ut och intäkten kan maximeras. För att nå dit behöver användaren, d.v.s. du, trubbas av så mycket att skvalet från plattformarna blir det nya normala. Och det nya normala är att alltid vara aktiverad, aldrig avkopplad. Alltså, precis den avkoppling du tror att du åstadkommer när du drar på skvalradion på högsta volym på väg hem från jobbet, är inte alls någon avkoppling; det är en bedövning med syfte att få dig att lyssna till eller se ännu några fler reklaminslag.
Istället kan du välja verklig avkoppling. Du kan välja att ha tråkigt. Stäng av radion i bilen så ska du se att de fantastiska (och inte så fantastiska) idéerna poppar upp, att du plötsligt småler åt minnet av den där gulliga grejen barnbarnet gjorde härom veckan eller att du plötsligt kommer på hur den där jobbgrejen du dragits med ett tag kan lösas på ett mycket enklare sätt.
Inspirationen till din nästa grej kommer helt enkelt från dig. Du behöver bara se till att ha tråkigt då och då.
In the MMX IDE toolkit (www.mmx-delphi.de) which I’m quite fond of, there are several tools for sorting your source code. As I guess most Delphi developers are aware, the order that Delphi sorts methods of a class is alphabetical until it’s not alphabetical anymore. Then it’s random.
From the moment I found the sorting tools in MMX I was hooked. There is one tool for dragging and dropping all the methods of the interface and the implementation sections and sort them at a click of a button and another (which is the one I use most) to sort all the methods in the implementation in the same order as you’ve defined them in the interface.
Now, after creating a method (via Ctrl+Shit+C or manually) I always sort the methods in the implementation according to the interface. All I have to do is add the method definitions in the correct order in the interface and then sort the implementation.
This function of the MMX has never failed me. Not once has it screwed up my code, so I’d say it’s very reliable. But I do lack a keyboard shortcut, it won’t sort commentary outside methods (not a big issue for me, I never comment my code) and it won’t handle conditional defines.
Download MMX and give it a go. Apart from sorting methods, there’s lots and lots of other goodies in that pack. And tt’s free.
Det här med Coronaviruset. Det är inget snack om allvaret i situationen eller om man ska ta sitt ansvar eller inte; de flesta av oss agerar som myndigheterna rekommenderar och många av oss tycker till och med att mer borde gjorts. Jag är en av er som t.ex. tyckte att samla 27.000 personer i Friends Arena mitt under pågående smittbekämpning kanske, i alla fall som minst, skickade en något underlig signal till det svenska samhället. Ingen med biljetter till Mellofinalen skulle, tror jag, avstå den kvällen för lite torrhosta och takdropp.
Men jag tycker ändå att det saknas visst perspektiv i denna fråga. Eller kanske inte om Corona i sig, för alla nya sjukdomar som kommer är allvarliga; man vet aldrig vilken effekt de kommer ha, och även om inte en enda skulle (rent hypotetiskt) stryka med i Sverige är skadan stor, ekonomiskt. Perspektivet tycker jag saknas resten av året. Och alla de år innan och efter ett nytt, farligt virus börjar spridas. Det var ingen som pratade om karantän och stringentare åtgärder från regeringen i fjol eller i förfjol när 200 personer per år avled till följd av den vanliga influensan.
Det är väldigt få, tror jag, som tänker tanken jag kanske skulle ta bussen till jobbet idag när man sätter sig bakom ratten och vrider om nyckeln i sin bensin eller dieselslukande plåtburk, trots att forskarna beräknar att 7.600 personer i Sverige kommer dö i förtid i år på grund av luftföroreningar (svt).
Knappt någon av oss tänker speciellt ofta på att runt 250-300 personer om året dör i trafiken och många, många fler skadas allvarligt, ofta med men för livet. Nej, där har jag fel, vi har ett helt verk som tänker på den saken varje dag och en yrkeskår som försöker hålla reda på oss på vägarna, men de flesta av oss blir förbannade när man bygger 2+1 väg eller när polisen stoppar oss när vi kört för fort eller dumt. Men vad jag menar är att knappt någon av oss, du eller jag, tänker den tanken trots att den faktiskt är sann.
Nu menar jag inte att man som medborgare och medmänniska hela tiden skall gå omkring och fundera på sådana saker, men om man märker att man blir väldigt engagerad, kanske nästan lite maniskt engagerad, i en fråga (faktiskt egentligen av vilken fråga som helst) så kan det hjälpa att ta ett steg tillbaka och fundera över ett annat perspektiv.
Om du läst så här långt, tack. Du behöver inte tycka som jag, allt jag kräver och ger är respekt, men ändå kommer säkert många ställa sig upp och högljutt proklamera MAN KAN INTE JÄMFÖRA en så allvarlig sak som Coronaviruset med ett vanligt virus eller trafiken, konsekvenserna kan bli mycket, mycket större. Och det har de ju faktiskt helt rätt i, och ni kanske noterar (speciellt i ingressen) att jag faktiskt inte vill jämföra allvaret med Corona, för det är som sagt allvarligt, med något annat. Det enda jag gör är att mana till perspektiv både nu och resten av alla år som varit och komma skall och vara lika aktiva och högljudda när det gäller alla andra tusentals saker vi gör varje dag som dödar och förstör för många, många miljoner människor.
