Jag minns en sommarkväll för ungefär tusen år sedan. Eller i alla fall runt 88, 89 eller något sådan. Jag var väl dryga tjugo, och som vanligt hade vi varit ute på krogen. Jag, Niclas, Tommy och säkert en bunt andra. Vad som inte var helt vanligt var väl att jag inte låtit bilen stå kvar i stan, utan låtit bli att dricka istället. Nåja, kanske inte helt och hållet. På den tiden var två öl ok. Tyckte i alla fall vi.

Som jag minns det hade vi varit på Getingboet på Sveavägen, i det andra eller tredje hötorgshuset. När vi till slut bestämde oss för att åka hem var sommarkvällen fortfarande ljus. Färden skulle gå mott Tommys (han hette fortfarande Tommy då) lägenhet i Sundbyberg. Det är möjligt att Tommys pojkvän Håkan också var med, jag minns inte så noga. Men jag minns att jag hade en jeansjacka på mig.

Vi åkte från stan, Solnavägen ut och sen ner förbi Solnahallen på Frösundaleden och en högersväng upp på Gränsgatan. Det var tunn trafik, och jag gissar att vi satt och snackade.

Precis efter högersvängen upp på Gränsgatan såg jag ett litet bylte på vägen och jag tvärnitade. Vi blev stående mitt i högerfilen, och en buss tutade och krånglade sig förbi oss i vänsterfilen samtidigt som jag drog av mig säkerhetsbältet och började kliva ur bilen. De andra undrade naturligtvis vad som hände.

Väl ute gick jag fram till byltet; en liten igelkott som tänkte sig att korsa vägen. Det blev samling när alla polarna klev ur bilen och omringade den lille kotten som försökte endera ta sig upp för gatstenen (men misslyckades) och endera ta sig över vägen.

En kort diskussion uppstod kring vad vi skulle göra. Men rådig som jag är (eller vill tro att jag är) tog jag av mig ovan nämnda jeansjacka, packade in den lilla igelkotten (de har rätt vassa taggar) och lyfte upp den för att hjälpa den över vägen.

Jag tar ett steg ut i gatan, full fokus på vad jag försöker åstadkomma. Blåljus. Poliser. (Och jag med två öl i mig.)

-’Varför har ni parkerat så konstigt’, säger den ene av poliserna och ser barsk ut. Minns att vi står mitt i högerfilen precis efter en högersväng. Ingen varningstriangel, ingenting.

-’Oj, förlåt konstapeln (jag är inte säker på att jag sa just konstapeln, men det skulle inte förvåna mig), men kolla, vi försöker rädda igelkotten’. Jag lättar på jeansjackesvepningen och visar kotten (ehum, hmm…).

Polisen jag talar med försöker fortsätta se barsk ut i 3.14 sekunder till, men klarar det inte utan säger med ett leende på läpparna,

-’Nåja (tänk dig en poliskonstapels konstrade auktoritetsröst, de kan bara inte loosa situationen), det är ju ett ädelt syfte (eller nånting åt det hållet på Polis-svenska). Skynda dig på bara.

Jag och kotten fick poliseskort till andra sidan vägen och ett uniformerat avsked och lyckönskningar några minuter senare.

Jag och Kotten, anno 1988-ish. Och några till.