Rickybloggen

Gubbar i keps i trafiken som ligger tio km under hastighets-begränsningen och aldrig vågar ta sig ut i korsningen, tanter som försiktigt (och långsamt) tar sig ner för en trappa och håller sig hårt i räcket. Cykelhjälmen fastgjuten på en grå och kal hjässa. Vi har alla sett dem, försökt ta oss förbi dem när vi hamnat bakom dem, eller tänker lite tyst inombords, den där behöver väl inte hjälm, hen är ju mellan 80 och döden…

Samtidigt susar 40-åringen genom korsningen Sveavägen/Odengatan på en tjugotusenkronorscykel, lika utan hjälm som vett när hen saxar mellar bilar i alla riktningar.

Då slog det mig plötsligt varför den gamle är så försiktig. Knappast av oro för kroppen, kanske för att benen inte riktigt längre har samma klipp som de hade för fyrtio år sedan. Men förmodligen mest för att de har facit i hand.

De har levt ett långt liv, med medgångar och motgångar, lycka och sorg, barn, barnbarn och barnbarnsbarn, arbetskamrater och lekkamrater, vänner och bekanta, kärlekar och brustna hjärtan.

De vet vad de har att mista.

Gammal är ändå äldst!

Igår upptäckte jag varför vi haft en unken lukt ute på altanen i någon vecka. När jag lyfte på golvluckan i hallen för att komma ner i krypgrunden blev jag varse källan till problemet rätt snabbt, och rätt uppenbart.

Krypgrunden var full med unket vatten från, som det visade sig, ett avsloppsrör vars koppling glidit isär. Ursch och urk!

Så, kopplingen som gått isär var ca en meter in under huset, så jag skulle vara tvungen att krypa ner i grunden för att nå röret. Det var ingenting jag lockades nämnvärt av, speciellt inte så länge unk-vattnet stod ca tio centimeter djupt.

Goda råd var dyra, vad göra? Ok, första samtalet var faktiskt inte till försäkringsbolaget, utan till Hyreslandslaget för att hyra en pump för att dränera, men det visar sig att dräneringspumpar inte pumpar såpass grunt. Man måste liksom dränka pumpen.

Så vad göra? Facebook gav svaret. Eller i alla fall goda vänner som svarade på mitt Facebooknödrop. Man dammsuger upp vattnet. Hmm, man lär sig något nytt varje dag. Trots att vi faktiskt har en Kärcher P 6 Premium dammsugare som kan dammsuga (det låter så sjukt) vatten tänkte jag inte ens tanken.

 

Nåja, jag prövar med den, tänkte jag. Sagt och gjort, vilket drag det var i den. På 20 sekunder sög den i sig 30 liter vatten. Det var bara ett problem; Det var kanske 800 liter vatten i grunden, och BDT tunnan (eftersom jag inte ville hälla ut unk-vattnet i naturen) är 30 meters promenad. Jag gav upp efter 15-20 vändor.

Så idag åkte jag i stället och köpte en billig dräneringspump. 299 kronor på Biltema, nästan helt värdelös som pump, men jag fick till en konfiguration i alla fall. Att pumpa med dräneringspumpen direkt från grunden gick inte, eftersom man måste fylla pumpen med vatten genom att dränka den innan den börjar pumpa.

Så istället riggade jag pumpen i en vattentunna precis utanför badrummet och en 25 meter lång slang ner till BDT tunnan. Sen fram med dammsugaren igen. 10-15 vändor den här gången, några meter till tunnan där pumpen snällt (eller ganska snällt, lite motvilligt och väldigt svagt) pumpade vattnet jag tömde i vattentunnan ner till BDT tunnan.

Till slut var vattnet länsat ur krypgrunden och jag kunde krypa ner och lyckades faktiskt få ihop kopplingen hjälpligt.

Försäkringsbolaget då? Jo, jag ringde ju naturligtvis dem och de ska komma och hjälpa till på måndag. Vi får väl se då om min provisoriska lagning håller över helgen.

Har du läst del ett? Inte? Läs den först!

Berras bilbärgning var på plats. En stor bärgare med mycket kraft. Och en djäkligt tung krok, fick vi erfara redan vid första dyket.

-’Lägg kroken om bakaxeln’, var instruktionen. Mm, tänkte vi, vi måste ju få ut kroken först. Vi fyllde dräkterna med luft så vi såg ut som michelingubbar och slet ut krok och vajer till den ungefärliga platsen för bil nummer ett; en gammal Volvo tror jag det var.

Det gick snabbt att dra upp bil ett och bil två, kanske en timme. Nummer tre var lite svårare, vi hade inte riktigt koll på var den var, så vi gick ner för att leta rätt på den utan krok och vajer. Vi kanske sökte tio-tjugo minuter, och när vi kom upp hade scenen på land totalt förändrats. När vi gick ner stod bara Berras och tittade på oss. Nu var det helt annorlunda.

På land stod kanske femtio personer. En bärgare till hade kommit ner, två brandbilar med tillhörande besättning, åskådare, en eller två blåvita polisbilar med tillhörande uniformerade poliser, en Volvo med två snubbar i som senare visade sig vara civilpoliser och ute på Ulvsundasjön cirkulerade en polisbåt. När vi kom upp på land visade det sig också att Solna Sundbybergs Tidning var på plats med en reporter som gjorde ett reportage om insatsen.

-’Polisen rekryterade dykare och bärgade fem bilar ur Ulvsundasjöns djup’, lydde artikelns rubrik i följande nummer.

Nästa bil upp var en MG eller liknande, ekerfäljar och lite exklusiv. Sen kom en pickup, typ en Ford Transit. Jag tror det var fem bilar vi fick upp den dagen. Och en mysisk, blå väska.

Den mystiska blå väskan

Någon gång under dagen, jag minns inte exakt när, hittade vi en blå Addidasväska på botten vid en bil. Ni vet en sådan där klassisk väska som man hade gymnastikkläderna i när man gick på mellanstadiet. Vi bestämde oss för att ta upp den på vinst och förlust. Vi visste inte vad som fanns i väskan eftersom vi inte kunde få upp den med handskarna på oss. Så vi tog in den till land, den var rätt tung, och ropade på polisen och sa något i stil med att

-’Vi hittade en väska, vet inte vad som är i den. Kanske bara sten eller nått’

En av civilpoliserna kom fram, såg lite skeptisk ut, men tog emot väskan, ställde den på marken och öppnade den samtidigt som den andra civilpolisen kom fram. De drog upp blixtlåset, fick en allvarlig blick i ögonen, stängde väskan och – utan ett ord – la den i backluckan på sin bil, hoppade in och försvann med en rivstart.

Vi fick aldrig reda på vad som fanns i väskan, men så småningom förstod vi att det i alla fall inte var revolvern som Palme mördades med. Även om just den tanken snurrade rätt rejält i skallen några dagar efter vårt bärgninsäventyr.

Jag förstår mig inte på människor som bara liksom kan komma igång med saker och ting. Bara säga, ok, jag drar igång notepad, drar ner några punkter jag ska göra så är vi igång med den där altanen. Jag menar Notepad! NOTEPAD!

Ja men ni fattar. Det är ju så asfult, oformatterat, helt utan reminders, tags, notifieringar,  undernivåer, färger och allt. Helt djävla plain.

När jag ska bygga något, då börjar jag med att skapa ett projekt i Todoist, en budget i Excel, ett album i Facebook, ett worddokument med snygg, anpassad design, estimerar tid och kostnad, gör en ritning i ett schyst CAD program, skriver ut alltsammans på schyst 90 grams papper med absolut rätt bläckabsorbtionsförmåga (empiriskt testat och utvärderat under flera år tillbaks, självklart), monterar arken fint i en ordentlig projektmapp av exklusiv genomskinlig plast och läderimitation.

Hur skulle man annars kunna starta ett projekt? Eller hur, du fattar? Inte? Vad menar du, att du redan är färdig med projektet, hur kan du vara det utan Todoist, budget, excel, Facebookalbum, word-fucking-dokument?

Jasså du sitter redan på altanen? I soffan du också hunnit köpa? Framför bordet du hittade på loppis? Med en iskall Gin & Tonic stående på det bordet? Jasså, med en isbit i, sådär så kondensen sakta rinner efter glasets kant? Aha, du har fått upp partytältet också? Men väggarna är fråndragna, så kvällsolen skiner på dig? Jaha, det är invigning! Dina grannar och kompisar är där redan?

Oj då!

Men hur fan klarade du av att göra allting som behövdes utan en sådan här fin projektmapp av exklusiv genomskinlig plast och läderimitation?

När jag var ung dök vi en hel del, både i Stockholmstrakten och på andra ställen i Sverige och i världen. Bl.a. dök vi några gånger i Ulvsundasjön i Solna, mest för att hålla igång tekniken. Det här är historien om hur vi blev polisens dykare vid en stor bilbärgningsinsats i Ulvsundasjön någon gång i slutet av 80-talet eller början på 90-talet.

Det började med att jag och min kompis Tuffe bestämde oss för att ta ett avdamningsdyk i Ulvsundasjön, ganska precis mitt emellan Pampas marina och Augustendalsparken, om ni nu är något sånär bekanta med Huvudsta på den tiden. Det fanns en föreningsbåtplats precis där vi dök, invid en rätt stor asfaltsplan där föreningens medlemmar parkerade, och också en ordentlig brygga för kranbilar att sjösätta båtar ifrån.

Den här dagen, som jag minns det, var i slutet på vintern, och fortfarande låg en del is kvar om än uppsrucken och i stora flak. Det gick att dyka utan risk under flaken, och efter en stunds dykning var det också mest det vi gjorde; leka med isflaken.

Men innan det hade vi faktiskt skannat av botten, och hittat några bilar. Det är inte helt ovanligt att hitta bilar på botten i Stockholmsvattnen, eller egentligen vilka vatten som helst som strandar mot en lämplig plats att ’sjösätta’ bilar. Endera för djävulskapets sak, eller för ett försäkringsbedrägeri.

Från en av bilarna fick Tuffe för sig att bryta loss registreringsskylten. I vilket syfte vet jag inte, förmodligen bara något han fick för sig i tillfället. Skylten satte han innanför viktbältet och vi simmade vidare.

Men när vi kom upp satt inte skylten längre i bältet; han hade tappat den på vägen någonstans. Det var så klart ingen större förlust, så skylten glömdes snabbt bort.

En tid senare, jag minns inte hur länge, kanske några veckor eller några månader, bestämde vi oss för ett nytt dyk på samma ställe. Nu var det inte längre kallt och is, detta var på senvåren eller försommaren om jag inte minns helt fel.

Dyket den dagen var ganska likt det tidigare; samma bilar, i princip samma rutt efter bottenkurvan. Plötsligt hittade vi vår gamla registreringsskylt, den där som Tuffe stoppat i bältet, men tappat. Nu säkrade vi den bättre, och fick upp den på land.

Men fortfarande hade vi ju inte någon speciellt tanke med vad vi skulle göra med den. Vi funderade väl en stund, och bestämde oss för att lämna in den hos polisen.

Polisstationen i Solna låg på den tiden helt nära Råsundastadion, i ganska slitna lokaler. Men vi fick i alla fall lämna in skylten, och lämna våra kontaktuppgifter till en inte alltför entusiastisk civilanställd. Polisen hade civilanställda på den tiden.

När det var klart var dagen slut och vi gick hem utan att tänka mer på saken. Förrän tidigt morgonen dagen efter, då telefonen ringde hos mig.

-’Tjena, det är Berras bilbärgning!’, sa en röst när jag lyfte luren. Berras bilbärgning, vaddå, tänkte jag. Har bilen blivit stulen eller nått? Jag fick väl fram ett Va? eller nånting, för mannen i andra änden fortsatte…

-’Jo, polisen ringde och sa att ni hittat massa bilar som vi ska dra upp. Jag är på väg nu, kan ni vara på plats kl 7?’

Det här var en vardag, och klockan var väl kanske 6 på morgonen. Inte en normalt vaken tid för en 20-25 åring. Men snart förstod jag att detta kunde vara rätt kul, så det gällde att tänka snabbt.

-’Visst’, svarade jag, ’vi är där då’. Ett snabbt telefonsamtal till Tuffe och ett till jobbet så var saken biff. Klockan 7 parkerade vi på asfaltsplanen vid Ulvsundasjön redo för att fiska lite bilar.

 

För länge sedan, i Bredkilien, där jag bodde och växte upp som barn utspelade sig ett litet tonårsdrama. På den tiden hade vi precis upptäckt att vuxenlivet ibland innebar att man träffades och drack the tillsammans, och jag hade för första gången köpt ett eget the att bjuda på.

Tyvärr lämnade min the-kunskap något att önska; jag hade köpt grönt the – Green Gunpowder. Påsen luktade fantastiskt gott, och den hade ju ett riktigt cool namn. Synd bara att jag inte visste att Green Gunpowder the varken har en the-aktig färg eller lika kraftig smak som namnet antyder.

Efter en panikartad stund i köket, med kompisar (och kanske någon tjej) väntande i pojkrummet på Bredkilsbacken, då sagda the vägrade gestalta sig som – i min dåvarande åsikt – ett the borde gestalta sig, minns jag att jag tog ut katastrofen på farsan (som trots sin aktningsvärda ålder och vuxenhet, även han saknade grundläggande the-kunskaper).

Nåja, skadan var ju inte större än att den kunde överlevas, och idag är grönt the faktiskt mitt favorit-the.