På den tiden fanns både ett stort hat mot Olof Palme och en stor kärlek för honom. Tiden var mer binär på den tiden, man var antingen eller. Eller mitt emellan. Jag vet inte var det landar oss riktigt.
Hur som helst hade jag och Niclas varit hos Tommy på Dalagatan som vanligt. Förmodligen hade vi varit en sväng på restaurang Pelé och fått i oss en hink pilsner. Vi drack dem på det sättet på den tiden.
Det var en vardagskväll, och vi festade ju varje kväll på den tiden så det var inget konstigt. Men vi kanske la aningen större vikt vid att komma hem i rimlig tid vardagskvällar än på helger. Eller inte.
Det måste ha varit valår den här kvällen, och det måste varit innan Olof Palme sköts eftersom det satt valaffischer typ över allt. Så det måste varit september 1985? Ja, kanske.
Hur som helst, vi hade lämnat restaurang Pelé (förmodlgen) och också lämnat Tommys studentlägenhet på Dalagatan och promenerat ned mot T-centralen. Niclas och jag alltså. Tommy hade lånat en hammare av mig några veckor tidigare. Jag var den i gänget som hade massa verktyg, förmodlgen av två anledningar. 1) Pappa hade massa verktyg, en del av vilka jag fortfarande har och 2) en del av pappas verktyg hade smugit sig ner i min cykelkällare på Bredkilsbacken som jag kanske kommer berätta om någon annan gång och vilka (verktygen alltså) jag hade sparat.
Nåja, denna hammare kom att spela en central roll i dramat som följde när vi kom ner på Norra bantorget.
Kommer man från Dalagatan ner på Norra Bantorget har man parken till höger, LO Borgen i ryggen och (då i alla fall) stans bästa utegrill till vänster, precis på gränsen till Norra Latrin.
På parkens norra gräns stod ett antal valaffisher, socialdemokraternas. Stora bilder på Olof Palme. På den tiden var jag inte längre socialdemokrat (även om jag röstat på dem i mitt första val). Men jag hade egentligen ingenting emot Olof Palme. Men lite yr av hinken på Restaurang Pelé ville jag kanske spåna lite, så jag tog två, tre steg åt höger och drämde hammaren i pannan på Olof Palme.
Inget illa menat egentligen, bara en korkad grej att göra.
Däckskrik. Blåljus. Hälften av stans poliskår runt oss…
Hoppsan.
-’Vad händer här då?’
-’Eh, uh, um, eh, tjaaa konstapeln jag bara…’
Enda svaret var stränga blickar. Stränga blickar från uniformerad och våldsmonoplistisk personal är betydligt mer, ska vi säga, beteendekorrigerande än motsvarande blickar från din mamma och pappa.
Kallsvett. Trevande förklaringar kring hammarens (nu konfiskerad) närvaror, att vårt utfall inte alls var menat som ett politiskt, våldsbetingat utfall.
Fler stränga blickar…
Fler undanflykter…
Så… En av poliserna började prata med en annan, jag minns inte riktigt vad de sa. Stressen stod som spön i backen, är det Mariapol som gäller?
-’Prrffffttt!’, sa det plötsligt och en av poliserna hade plötsligt blivit boktalare. Bokstavligen.
-’Nåja, det var ju för ett gott ändamål’, sa polisen som just lättat på trycket efter kvällens alla munkar, och gav tillbaks hammaren.
-’Använd inte den här mer ikväll’, var sista ordet från poliserna innan de for vidare i sin piketbuss.
