Rickybloggen

Så kom då beskedet, Tim åker till Brisbane, Australien för att plugga vidare. I två år. Det är så klart blandade känslor, men de positiva väger ändå över. Utbildning. Äventyr. Vidgade vyer. 

Men det är ju väldigt långt till Australien, och även om grabben för i alla fall mig länge varit utflugen, kommer det kännas tomt. 

Men samtidigt gör han något jag inte hade mod eller drivet att göra. Två saker faktiskt, plugga vidare och emigrera för ett par år. 

Så med hundra procent stöder jag honom. Eller nittio i alla fall, Australien är ju så djävla långt bort. 

Sitter på bussen på väg in till jobbet, lite hungrig men solen lyser och himlen är blå. Har hittat en ny artist på Spotify, låter bra och intressanta texter spolar genom huvudet. 

Bakom mig sitter fyrtio personer, tjugo utan bälte trots bussolyckan i Sveg.

I Syrien har IS avrättat 33 personer, jag ser det som en notis i min telefon, jag öppnar inte ens artikeln notisen handlar om. 

Allt är som vanligt på väg till jobbet i ett land i norden. 

Sitter på bussen på väg in till jobbet, lite hungrig men solen lyser och himlen är blå. Har hittat en ny artist på Spotify, låter bra och intressanta texter spolar genom huvudet. 

Bakom mig sitter fyrtio personer, tjugo utan bälte trots bussolyckan i Sveg.

I Syrien har IS avrättat 33 personer, jag ser det som en notis i min telefon, jag öppnar inte ens artikeln notisen handlar om. 

Allt är som vanligt på väg till jobbet i ett land i norden. 

För 2 år sedan eller så blev jag övertalad att köpa en MacBook Pro. Det var en av ungarna som var påstridig att detta var det bästa man kunde ha som kodare. Milt sagt var jag tveksam, men samtidigt hade jag på allvar kommit igång med att koda appar för både Android och Iphone, och för det senare operativet är det nästan oumbärligt att kunna switcha enkelt mellan Windows och Mac.
Så, visst sved det inne på Apple Store i Täby Centrum när det kändes som om Apples kortläsare nästan hyvlade av mitt Amex när notan på 30 papp skulle betalas. Det är den dyraste laptop (eller dator) jag någonsin köpt.
Men smakar det så kostar det, tänkte jag. Och visst fan är det en riktigt, riktigt schysst maskin. Finns det andra lika bra? Självklart. Är jämförpriset (liter dator per krona, typ) rimligt? Inte på långa vägar. Men väger man in hur mycket MacBooken underlättar vid utveckling mot Mac/Ios (slippa Macinthecloud eller MacMinin i garderoben) så kanske man kommer närmre.
Jag fick en Lenovo laptop av jobbet (där jag jobbar i ren Windowsmiljö), en schysst liten pryl, bra fart och trevlig. Men den åkte tillbaks. Steget tillbaks till ordinära laptops kanske är för stort. Jag vet inte; tangenter på fel ställe, en touchpad som hela tiden bråkar med en (den vill efterlikna funktionaliteten i Macs touchpad, men lyckas inte på långa vägar).
Så jag är tillbaks på MacBooken, och trivs.
Men, vad jag inte förstår är, hur Apple kan tumma så på kvaliteten, något som jag trodde var det absolut viktigaste hos Apple. Med tanke på att den MacBook jag har, fortfarande är något av ett Steve-arv. Och ni som läst boken om Steve Jobbs har förstått att kvalitet var det viktigaste för honom. Kvalitet och design.
Ändå är jag inne på min tredje Retinaskärm. Och nu har en av fläktarna börjat låta. Tur att jag har förlängd garanti ett par år till, för gissningsvis blir det ett par skärmbyten till.
När det gäller fläkten faller irritationen mest på Apples kontrollbehov. Det hade tagit mig fem minuter att skruva av bottenplattan, blåsa rent fläkten och ventilationskanalerna och skruva ihop den igen. Om det inte hade varit för Apples sa***s behov av kontroll. För varje generation verkar de göra skruvspåren än mindre och med en ny konfiguration för att göra det omöjligt att serva grejerna själv. Istället väntar 2-3 dagars inlämning hos Apple.
Så när den här MacBooken till slut tagit slut och somnat in kommer jag så klart köpa… En ny MacBook Pro. För trots att pris och kvalitet rimmar illa, så är det en grymt bra burk.

I think a lot of us realize how short of an attention span we actually have. I just invented a term for it; derailing. Now, that may already be taken, but being the cocky sob that I am, I will claim it as mine.

I work as a software developer and software development is also my number one interest. My special interest it would be called in some circles. I do it every day, every evening and quite a few of my nights as well.

So with derailing I mean the situation where you’re absolutely focused on something and suddenly think of something else to do. Now, that could be a third party interruption, but most likely and most often it is just you suddenly thinking of something that you need to do.

So you switch over  to do that thing you just thought of, only to discover another thing craving your attention (maybe an article that catches your eye as you open the web browser to check on the first think that derailed your train of thought in the first place).

We all have them, no matter what you do. You think of something else, and suddenly your off down the road of a hundred other things, and you’re hard set to find your way back.

This article is a good example of just that. In fact, I am writing it derailing from coding a report print in one of my many coding projects. In fact again, this is actually the result of the third derailing from that first printing project. The first derailing I can’t even remember right now. The second was checking and accepting a comment on another article of this blog and now, as a third level derail, I’m writing this article.

I won’t go into any solution to this; google for one, there are numerous GTD oracles out there on the net. I just wanted to the write an article about this, and – to my self – accept that I am a hopeless derailer, and I probably always will be.

För många, många år sedan var vi på Stenbackaskolans skolgård och lekte. Det var nog jullov, för vad jag minns hängde varken läxor eller morgondagens skola över oss.

Mitt på skolgården hade åkarna plogat upp en stor snöhög. Ja, det fanns snö på vintrarna i Stockholm på den tiden, och snöhögarna som plogades upp fick ofta ligga kvar i veckor.

Nu körs de bort direkt, jag gissar att det handlar om någon skaderisk eller så. Men på den tiden skadades inte barn i upplogade snöhögar; åtminstone inte som vi visste.

Så där var vi, grävde gångar och hade kul i snöhögarna, medans åkarna for fram och tillbaka med sina stora, tunga fordon och gjorde högarna större och större. Ett simpelt ’Flytta på er, ungar’, räckte när ett nytt halvton snö skulle adderas till högen vi just förvandlat till en mänsklig myrstack med gångar och rum.

Det fanns tusen andra saker då på den tiden som är absolut förbjudna idag; en av dem hände just den här dagen när vi var ute och lekte.

En förare till en av plogbilarna frågade oss om vi inte ville åka med en sväng. Idag skulle det vara otänkbart, ni hör ju själva hela situationen; en man i 30-40 års åldern bjuder in oss ungar i 10-årsåldern att hänga med (en i taget, eftersom det bara fanns en passagerarplats) att åka med runt kvarteret i hans plogbil.

Hos oss ungar fanns inga förmaningar, inga varningsklockor som ringde. Vi hängde med, en efter en. Det var riktigt spännande att få sitta där, högt upp i plogbilen och fara runt på gångvägarna; ett helt annat perspektiv än man som tioåring var van vid.

Det är nog bra att ungar idag varnas för sådana situationer; tala inte med okända människor, kliv inte in i någons bil, lockas aldrig av godis. Men tänk om omänskligt folk inte fanns, om det inte fanns människor som vill andra illa. Tänk vilka möjligheter som hade funnits då.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är rätt kul att blanda vänkretsar på fester, middagar och vad det nu kan vara. Jag har haft/har rätt många olika vänkretsar, så man kan mixa upp saker och ting rätt mycket.

Det är ju rätt läbbigt i och för sig. Kvart i festen står man där med frågorna snurrande i huvudet; kommer de här två gängen funka ihop, de är ju så olika. Kommer Nisse ha roligt, kommer X och Y att funka tillsammans?

Oftast funkar det riktigt bra, det är lätt att underskatta andra människor, även – eller kanske speciellt – vänner.

Nu i moderna tider, med Facebook, Twitter och annat noterar jag att detta fenomen faktiskt drivs alldeles av sig själv. En del av mina vänner är riktiga säljartyper, så att deras likes och födelsedagsgrattande dyker upp på vänners i helt andra kretsar Facebookinlägg kanske inte är så överraskande.

Men jag ser också att vänner jag aldrig trodde någonsin skulle ’träffa’ varandra blir vänner på Facebook och grattar varandra.

I en del fall kan man hitta kopplingar utöver att jag råkat bjuda dem på samma fest någon gång. Och möjligheten att de känt varandra (eller i alla fall känt till varandra) innan jag sammanförde dem finns ju också (förmodligen är den sannolikheten större än jag som relationsförmedlare vill erkänna).

Facebook är bra på det sättet. Dels förenklar Facebook för människor att bli ’virtuella’ vänner (till skillnad från riktiga vänner, i verkliga världen). Dels synliggör Facebook på ett helt annat sätt än i verkligheten vilka av mina vänner i olika vänkretsar hittar varandra (åtminstone på Facebook).

Det sägs att vem som helst i världen bara är sju vänsteg från alla andra i hela världen. Jag börjar tro att det kan ligga något i det.

Man måste väl skriva en om man har en blogg. En årskrönika alltså. Egentligen en lista över vad som hände en under året som gått. Ungefär som en årsdagbok. En årsbok… Men ett år är en himla lång tid att tänka tillbaks på, så låt mig se… 2016. Tjaa, det började den 1 januari 2016…

Skål, goda vänner, och ett riktigt gott nytt år 2016! Jag önskar er all lycka och framgång. Det var bara det, att det var inga goda vänner på plats den 1 januari 2016, bara jag och mina tre fyrbenta små telningar. Linda jobbade, vi andra relaxade i soffan.

Den 30 december 2015 avslutade jag 2015 års årsbok så här:

Jag ska samla krafter att göra den där omstarten nästa år. Att dra igång de projekt som är bra för mig, för oss, att träffa vänner, både gamla och nya, att tänka livsglädje och energi istället för stress och framgång.

Vem vet? Det ena kanske ger det andra!

Det ena gav det andra. Linda fick nya uppdrag på sitt jobb, jag fick ett alldeles eget nytt jobb. Linri AB lades på is, avgifterna och skatterna jag nämnde den där dagen den 30 december 2015 (Håglöshetens årskifte) blev betalda, och vi kom rätt långt med att renovera vårt torp.

Vi lärde känna nya människor som kommit att bli våra vänner på riktigt, och bara de projekt jag verkligen vill göra har jag jobbat på.

För världen har 2016 varit ett tungt år med krig, elände och katastrofer (både naturliga och politiska). För oss har 2016 ändå varit ett bra år. Som sagt, nya jobb, mera pengar, ordning och reda på torpet s.a.s.

Barnen mår bra, så då mår vi bra.

Nånstans under sommaren fick vi vårt nya sovrum klart.

I september fyllde jag 50 år, med stor fest och resa till Spanien.

I december fick Mamma  äntligen somna in. Jag skriver det som om det vore en god nyhet. Sorgen och saknaden finns naturligtvis där, men samtidigt faktiskt en lättnad att hon efter så många års sjukdom nu stilla fått somna in och kanske återförenas med pappa.

Så utan håglöshet och reservation ser jag fram emot 2017. Kanske fler bitar faller på plats.

Men som alltid; inga nyårslöften!

Gott Nytt 2017!