Det är rätt lustigt hur minnen plötsligt poppar upp i huvudet. Jag stod och bredde ett par mackor med kaviar och tänkte att jag borde ta en knäckemacka också eftersom jag varit dålig i magen den senaste veckan. Fibrer är ju bra för magen, säger man.

Plötsligt får jag en bild av Läsis i huvudet. Det här var på den tiden då det fanns massor med bemannade lekplatser och ställen avsatta för allt från läxläsning till att spela spel med kompisar. Den tiden är ju försvunnen sedan länge, knappt att det finns ungdomsgårdar kvar.

Läsis fanns i en källarlokal i ena hörnet (bortre hörnet kan man säga) av Stenbackaskolan. Ingången låg så mycket på baksidan som en baksida kan bli. Man fick endera gå över en lång gräsmatta på bortsidan av skolan, klättra över ett lågt staket, gå längs en stig ovanför pulkabacken på andra bortsidan av skolan eller ta en övervuxen och sliten promenadväg, förvisso asfalterad men för väldigt länge sedan.

Ingången bestod av en anspråkslös plåtdörr utan några egentligen kännetecknande drag, skyltar eller andra utmärkelser. Man var helt enkelt tvungen att veta var Läsis låg.

Hur man visste vad Läsis var är fortfarande idag okännt. Man liksom bara visste. Som om var nedärvt. Ungarna bara visste var Läsis fanns och vad man kunde göra där.

Pyssel, spel, lekar… Och där fanns ett par personal som faktiskt arbetade, kunde hjälpa till med läxor och pyssel. Och – här kommer anledningen till flashbacken – bjöd på mellis.

Jag minns fortfarande mellanmålet på Läsis. En skiva Skogaholms Delikatesslimpa, en skiva Wasa knäckebröd med smör och kaviar och ett glas mjölk. Det var stenhårt ransonerat, men hade man varit med och brett smörgåsarna eller hade en himla tur kunde man backa och få en portion till.