Rickybloggen

Sommaren håller sig förtvivlat kvar men bara med ena handens fem fingrar. Det är fortfarande varmt nog att dricka morgonkaffet på altanen, åtminstone så här strax efter nio på morgonen. Trots lite halvdis på himlen lyckas solen bryta igenom och torka upp morgondaggen, samtidigt som en lätt bris rasslar runt i björk, lönn och andra träd.

Det är tomt på Håtö nu, både vad det gäller grannar och sällskap, i alla fall just den här helgen. Linda jobbar från fredag till söndag och de flesta sommargäster här ute kommer nu bara ut sporadiskt, deras tre veckor i himmelen över för det här året.

Mörkret lägger sig både tidigt och djupt nu, de ljusa sommarkvällarna – som i år aldrig kom upp i fjolårens värme – ett minne blott. Inte ens grannarnas stugljus bryter mörkrets täcke längre, och inga eller få festljud hörs från granngårdarna på andra sidan skogen.

Nu är det pannlampa på som gäller om man dristar sig till en promenad efter nio på kvällen.

Skillnaden mellan oss och de flesta av våra grannar är att vi kommer tillbaks varje kväll, och upplever Håtö som det är på vardagar, när mörkret fallit, snön ligger tjock på taken eller när höststormarna piskar in över land. När det är på riktigt att bo på landet.

Det finns en del här ute som har 30, 40 vintrar bakom sig ute på Håtö. Eller fler ändå. Man träffar dem ibland på hundpromenaderna, och ibland byter man några ord. Endera var det bättre förr, eller så var det sämre. Det beror lite på vem man pratar med och dagsformen. Jag skulle tro att det var ungefär lika förr, i alla fall på de områden som faktiskt betyder något när man tar bort stadens gatljus, busslinjer, butiker och köpcentra.

29 månader (ish) har vi bott här ute på Håtö, i vår lilla stuga. Saker har hänt, bitar i huset har gått sönder och lagats. Vi har klippt gräset på sommaren, skottat snö på vintern. Åkt till jobbet på morgnarna och kommit hem på kvällarna. Det har blivit skratt med grannar, sena nätter och tidiga kvällar, lata söndagar och många, många hundpromenader.

Stegvis har, i alla fall för mig, stadens puls och stress släppt taget. Trots nya jobb rullar livet fram lite lugnare än tidigare. Kanske spelar det roll att ungarna är större och nästan utflugna, men jag tror den största anledningen är som jag började den här texten; solens ljus, brisen i björkarnas blad och stillheten runt morgonkaffet i det blekvarma solljuset på altanen.

Vi går och väntar på installationen av kommunalt vatten och avlopp. Allt är färdigt för att installera, men eftersom hela granskapet – runt 200 fastigheter – slåss om de få installatörer som jobbar här ute, är det bara att vänta och se tiden ann.

Vi har valt den lokale bonden. Precis som alla andra har han mycket att göra, och när vi dealade och whealade innan sommaren hade vi en bra setup med förbränningstoalet, BDT avlopp som funkade, bra vatten från brunnen etc. Så vi sa att efter sommaren var en bra tid att installera.

I början på sommaren gick förbränningstoan sönder, och vi blev förpassade till dass. Nåja, det var ju rätt fint väder den här sommaren, så dasset fungerade ändå ganska bra.

Så började vi känna en unken lukt runt huset, framför allt vid altanen där vi ofta satt. Det var precis som en avloppslukt. Halvt engagerad sökning efter källan rönte inga nya kunskaper, så efter ett par veckor öppnade jag upp golvluckan i hallen som går ner till krypgrunden. Avsloppsrören som hängts upp bristfälligt hade kollapsat, kanske till följd av tyngden från all vatten som blivit stående i röret pga ett stopp längre ner.

Som tur var har vi inte gjort nr två i systemet, men det var inte en speciellt rolig upplevelse att behöva dammsuga upp runt 800 liter avloppsvatten som legat och blivit lagom mört under sommarveckorna i juni.

Så tog sommaren slut (mer eller mindre) och jobbet började igen. Halvvägs in i tredje jobbveckan – nämligen idag – dog vattentrycket i duschen. Det vill man ju aldrig ska hända, men som tur var stod jag i alla fall inte där med schampoo- och tvållödder över hela kroppen.

Men jag såg ju framför mig allt det djävliga; inget vatten i ett par veckor, dyra reparationskostnader på brunnspumpen, hydrofon och allt. Precis det vi inte behöver dagar eller veckor innan installationen av det nya kommunala vattnet och avloppet.

Nåja, jag försökte få tag i en rörmokare som kan hjälpa mig, men de slutar klockan 16.00 på dagarna visar det sig, så den båten hade redan gått för dagen. Nej, jag är inte alltid snabbast i världen. Så jag började fundera på morgondagen. Stanna hemma, leta rörmokare, få hit en jourrörmokare eller något sådant?

’Men va fan, jag får väl försöka själv’, tänkte jag istället. Jag är ju en händig karl.

Sagt och gjort, först kolla att pumpen har el. Check! Funkar tryckströmbrytaren? Hmm, om jag kortsluter kontakten så märker jag ju om pumpen startar. Kortslut, blixt och sprak, ja pumpen går. Tryckströmbrytaren alltså, trist eftersom jag då inte kunde få igång vattnet direkt utan ändå var tvungen att köpa ny brytare och installera, men bra ändå eftersom den detaljen inte kändes så jättedyr.

Men, så kollade jag en liten nippel uppe på trycktanken. Jag tänkte att någonstans måste det ju vara tryckluft inblandat. Japp, där fanns ju en bildäcksventil och tryckte jag på piggen i den pös det ut luft.

Lite snabb googling och en utflykt till grannen för att låna en kompressor, så hade jag fått upp trycket i systemet igen. Ut till badrummet för att testa. Klick från pumpen, bludder och – lo and behold – vatten strömmar ur kranen!

Så även om vattenbortfallet mest berodde på normalt (och eftersatt) underhåll, känns det ändå på något sätt som om en högre makt försöker säga något. Typ, se till att få det där satans VAt installerat någon gång!

Årets kräftskiva är avklarad. 20-talet grannar samlades hos Rolle(s mamma) för den årliga kräftskivan. Fantastiskt trevligt, och go stämning hela natten. Eller i alla fall fram till 1-tiden.

[huge_it_gallery id=”8″]

I torsdags var det surströmmingspremiär, och internet flödar över av klipp på folk och familjer som prövar på the stinkiest food in the world. Själv har jag aldrig prövat, men så klart har man varit (av misstag) i närheten när denna läckerhet avtäcks.

Runt 1990 var det dags för repmöte för mig, fyra år efter muck. Det var på den tiden då repmöten fortfarande, om än sporadiskt, förekom. En vecka, tio dagar skulle avtjänas i en bergsrum någonstans i skogarna norr om Luleå. Jag var ju egentligen brandman i lumpen, men skulle nu omskolas till rapportmottagare.

Detta föll sig i tiden just runt surströmmingspremiären, och eftersom majoriteten av deltagarna i repmötet var norrlänningar kunde detta storslagna datum inte låtas passera omärkt.

När dagen närmade sig visade det sig att norrlänningarna på något sätt lyckats smuggla in ett par burkar av rätten in i berget. Arbetsdagen led mot sitt slut, och snart skulle burkarna öppnas. Norrlänningarna fick något i blicken, något vilt. Undrar om det här med att äta halvrutten fisk tilltalar det vilda även i den domestiserade norrlännningen, eller om det är nedärvda minnen från alltför långa turer på berget då endast rutten mat fanns att tillgå som skapar vibrationer i norrlänningens ådror.

Jag valde att inte utforska detta fenom vidare, utan när ångorna från burkarna sökte sig ut i varenda vrå av det oventilerade bergsrummet, flydde jag för kung och fosterland så långt jag kunde. Det var dock inte speciellt långt.

Lidandet var långt och djupt, och till slut, utmattad i både själ och kropp, sänkte sömnen – närmast medvetslöslik – en slöja av luktfrihet.

Idag är det tisdag, min sjunde dag på nya jobbet. Jobbet ligger i Sollentuna, och plötsligt har ett nytt problem uppstått. Ett problem jag inte hade för typ 18 månader sedan. AW problemet.

Nja, AW är ju inte problemet i sig, utan att ta sig till AW, hem och sen till jobbet imorgon. Allt det där föll ganska väl ut när jag jobbade på Östermalm, men nu i Sollentuna är det värre.

Då ställde jag bilen på Campus Roslagen, tog bussen till jobbet och hem från AW. Hade jag druckit mer än två mellanöl inne i stan (det tog typ 1.20 hem) så blev det taxi från Campus.

Nu har jag bilen utanför jobbet i Sollentuna. Så tar jag tåget in till stan i eftermiddag måste jag åka buss till jobbet imorgon. 1.40 tar det, och jag måste fortfarande ta mig till Campus imorgon.

Värdsliga problem. För 14 månader sedan, innan ISEC, hade jag inte sådana problem. Då var det inga AWar.

Jag kom ihåg att gå upp i morse, kom ihåg att äta frukost, koka kaffe, ge hundarna mat, kom ihåg att få med mig nycklar, telefon headset… Kom till och med ihåg lunchlådan och att ta med en kopp kaffe för bilturen till jobbet. Jag kom ihåg att göra massor med saker. Men kom jag ihåg att dricka kaffet jag tog med mig? Nope!

Last weekend I visited the Stockholm Pride parade 2017 with my daughter, a determined 19-year-old vegan, h-person and human rights enthusiast. We didn’t join the actual parade, but regarded it interestingly from aside as spectators.

About 50.000 people did however join the parade, in various shapes and costumes. Or as most of the paraders, in perfectly ordinary saturday attire. That most people wore regular clothes actually struck me as rather odd. I was expecting extravagant costumes, or nothing at all perhaps, sexually explicit statements as we’ve been led to believe from news snap shots and media angles. Perhaps I don’t have to say that this was actually the first Pride parade I ever experienced.

Another thing I noticed was that 50.000 people is a whole of a lot of people. As I looked through the parade programme in advance, I expected the parade to pass us in an hour, two at the most. The entire parade route was just two hours. But as it turns out, after two hours of watching, only half the parade or so had actually passed us. We didn’t stick around to the end. As it turns out, 50.000 people in a long line – be it ten or 20 people wide – will occupy most of the space the two-hour walk demands. And then some. I doubt everyone had even left the starting point before the head of the parade started to arrive at the destination.

Perhaps the most important observation from the Stockholm Pride parade was two-fold. As much as the joy and love streaming from the parade gladdened me, the actual necessity of its existence in the first place saddened me.

To feel the love and happiness of 50.000 people spilling over us spectators (perhaps equally many) is a fantastic and wonderful experience. To be part of a manifestation of the shere size, no matter of its intent and statement, is often an overwhelming thing in it self. Add that the single statement is love and equal human rights, and the emotion is completely overwhelming.

But, the flip side to that is the nagging feeling that this statement is still, in the year of our lord 2017, very much-needed. Still people – a lot of people – reason that hbtq people are sick, odd or have less value. Still millions are persecuted because of sexual, political, racist or religious beliefs (to name a few reasons).

For me, though, Pride is not just about hbtq people and gay rights, but about everyone suffering from persecution, regardless of the form that persecution presents itself. Pride is about respect and acknowledgement of human rights. All human rights. It is about accepting everyone’s differences, everyone’s abilities and inabilities. Of seeing the best in people, seeing each and everyone’s ability to better himself, or just accepting who we are, but never letting our ambition stand in the way of one another.

This was made perfectly clear by a few parties of the parade. With message boards reading We walk for those who can’t, the parade picked up another ingredient of love and respect, namely solidarity. Perhaps that last ingredient is the most important one; without solidarity there is no love, nor respect.

Manifestations of this kind are important, and, come to think of it, perhaps equally important even if its opposites would not exist. Constant reminders of the positive may be equally, or perhaps even more, important were there nothing for it to contrast with.

Etapp ett av dansbanan är klar. Den tog ett tag att bygga, men resultatet blev riktigt bra. En del detaljer ska till, t.ex. odlingslådor och ett par trappsteg här och där.

[huge_it_gallery id=”7″]