För länge sedan, i Bredkilien, där jag bodde och växte upp som barn utspelade sig ett litet tonårsdrama. På den tiden hade vi precis upptäckt att vuxenlivet ibland innebar att man träffades och drack the tillsammans, och jag hade för första gången köpt ett eget the att bjuda på.

Tyvärr lämnade min the-kunskap något att önska; jag hade köpt grönt the – Green Gunpowder. Påsen luktade fantastiskt gott, och den hade ju ett riktigt cool namn. Synd bara att jag inte visste att Green Gunpowder the varken har en the-aktig färg eller lika kraftig smak som namnet antyder.

Efter en panikartad stund i köket, med kompisar (och kanske någon tjej) väntande i pojkrummet på Bredkilsbacken, då sagda the vägrade gestalta sig som – i min dåvarande åsikt – ett the borde gestalta sig, minns jag att jag tog ut katastrofen på farsan (som trots sin aktningsvärda ålder och vuxenhet, även han saknade grundläggande the-kunskaper).

Nåja, skadan var ju inte större än att den kunde överlevas, och idag är grönt the faktiskt mitt favorit-the.