Gubbar i keps i trafiken som ligger tio km under hastighets-begränsningen och aldrig vågar ta sig ut i korsningen, tanter som försiktigt (och långsamt) tar sig ner för en trappa och håller sig hårt i räcket. Cykelhjälmen fastgjuten på en grå och kal hjässa. Vi har alla sett dem, försökt ta oss förbi dem när vi hamnat bakom dem, eller tänker lite tyst inombords, den där behöver väl inte hjälm, hen är ju mellan 80 och döden…

Samtidigt susar 40-åringen genom korsningen Sveavägen/Odengatan på en tjugotusenkronorscykel, lika utan hjälm som vett när hen saxar mellar bilar i alla riktningar.

Då slog det mig plötsligt varför den gamle är så försiktig. Knappast av oro för kroppen, kanske för att benen inte riktigt längre har samma klipp som de hade för fyrtio år sedan. Men förmodligen mest för att de har facit i hand.

De har levt ett långt liv, med medgångar och motgångar, lycka och sorg, barn, barnbarn och barnbarnsbarn, arbetskamrater och lekkamrater, vänner och bekanta, kärlekar och brustna hjärtan.

De vet vad de har att mista.

Gammal är ändå äldst!