När jag var ung dök vi en hel del, både i Stockholmstrakten och på andra ställen i Sverige och i världen. Bl.a. dök vi några gånger i Ulvsundasjön i Solna, mest för att hålla igång tekniken. Det här är historien om hur vi blev polisens dykare vid en stor bilbärgningsinsats i Ulvsundasjön någon gång i slutet av 80-talet eller början på 90-talet.

Det började med att jag och min kompis Tuffe bestämde oss för att ta ett avdamningsdyk i Ulvsundasjön, ganska precis mitt emellan Pampas marina och Augustendalsparken, om ni nu är något sånär bekanta med Huvudsta på den tiden. Det fanns en föreningsbåtplats precis där vi dök, invid en rätt stor asfaltsplan där föreningens medlemmar parkerade, och också en ordentlig brygga för kranbilar att sjösätta båtar ifrån.

Den här dagen, som jag minns det, var i slutet på vintern, och fortfarande låg en del is kvar om än uppsrucken och i stora flak. Det gick att dyka utan risk under flaken, och efter en stunds dykning var det också mest det vi gjorde; leka med isflaken.

Men innan det hade vi faktiskt skannat av botten, och hittat några bilar. Det är inte helt ovanligt att hitta bilar på botten i Stockholmsvattnen, eller egentligen vilka vatten som helst som strandar mot en lämplig plats att ’sjösätta’ bilar. Endera för djävulskapets sak, eller för ett försäkringsbedrägeri.

Från en av bilarna fick Tuffe för sig att bryta loss registreringsskylten. I vilket syfte vet jag inte, förmodligen bara något han fick för sig i tillfället. Skylten satte han innanför viktbältet och vi simmade vidare.

Men när vi kom upp satt inte skylten längre i bältet; han hade tappat den på vägen någonstans. Det var så klart ingen större förlust, så skylten glömdes snabbt bort.

En tid senare, jag minns inte hur länge, kanske några veckor eller några månader, bestämde vi oss för ett nytt dyk på samma ställe. Nu var det inte längre kallt och is, detta var på senvåren eller försommaren om jag inte minns helt fel.

Dyket den dagen var ganska likt det tidigare; samma bilar, i princip samma rutt efter bottenkurvan. Plötsligt hittade vi vår gamla registreringsskylt, den där som Tuffe stoppat i bältet, men tappat. Nu säkrade vi den bättre, och fick upp den på land.

Men fortfarande hade vi ju inte någon speciellt tanke med vad vi skulle göra med den. Vi funderade väl en stund, och bestämde oss för att lämna in den hos polisen.

Polisstationen i Solna låg på den tiden helt nära Råsundastadion, i ganska slitna lokaler. Men vi fick i alla fall lämna in skylten, och lämna våra kontaktuppgifter till en inte alltför entusiastisk civilanställd. Polisen hade civilanställda på den tiden.

När det var klart var dagen slut och vi gick hem utan att tänka mer på saken. Förrän tidigt morgonen dagen efter, då telefonen ringde hos mig.

-’Tjena, det är Berras bilbärgning!’, sa en röst när jag lyfte luren. Berras bilbärgning, vaddå, tänkte jag. Har bilen blivit stulen eller nått? Jag fick väl fram ett Va? eller nånting, för mannen i andra änden fortsatte…

-’Jo, polisen ringde och sa att ni hittat massa bilar som vi ska dra upp. Jag är på väg nu, kan ni vara på plats kl 7?’

Det här var en vardag, och klockan var väl kanske 6 på morgonen. Inte en normalt vaken tid för en 20-25 åring. Men snart förstod jag att detta kunde vara rätt kul, så det gällde att tänka snabbt.

-’Visst’, svarade jag, ’vi är där då’. Ett snabbt telefonsamtal till Tuffe och ett till jobbet så var saken biff. Klockan 7 parkerade vi på asfaltsplanen vid Ulvsundasjön redo för att fiska lite bilar.