Linda och jag var på opera igår, Kungliga Operans uppsättning av Don Giovanni. Jag ska inte gå in på någon sorts recention av den, dels är jag inte tillräckligt kunnig men framför allt handlar inte denna blogg om det.

Nej, istället vill jag försöka slå hål på en myt.

Opera är som en påse Bridgeblandning. Visst, en bit ur en påse Bridgeblandning tackar väl ingen nej till, men du hittar den bara hos farmor och farfar. D.v.s. opera är av gamla för gamla.

Detta är inte sant. De senaste gångerna jag varit på operan har jag spanat in vilka som sitter i publiken. Sant är iofs att det är fler äldre i en operapublik än på Rigoletto under en premiär av en Bondfilm. Eller förlåt, Bondfilmen kanske var ett dåligt exempel, säg Star Wars eller Hunger Games…

Men medelåldern i operapubliken menar jag minskar konstant (helt utan att ha några belägg för detta faktum). Minskningen av medelåldern de senaste åren uppskattar jag från ögonblicksbilder av publiken i operarummet och omgivningarna.

Att besöka operan är en upplevelse både av operan som konstform, den mäktiga musiken, skådespelet, intrycken. Men också en upplevelse av evenemanget i sig; resan dit, kanske en middag eller ett glas vin innan, miljöerna i och omkring operahuset.

För mig som verkligen gilla operamusiken är det helt fantastiskt, men jag tror också att för er som kanske inte klickar igång Manon i hörlurarna när ni är ute och går med hundarna, är hela upplevelsen ändå rätt härlig.

En baksida är väl kanske priset, våra biljetter på parkett (som har de lägre priserna) kostade 550 kr st. Två glas vin, en kladdkaka och en liten flaska operavatten gick på 315 spänn.

Men å andra sidan, en biljett på bio för du ge 155 spänn för, plus 30 spänn för 3D glasögonen (på operan ingår 3D). Priset för en cola och en popcorn ska vi inte ens nämna.