Rickybloggen

Jag vaknade upp och kände mig allmänt håglös idag, den näst sista dagen av 2015. De flesta inlägg på facebook och bloggar går i Good-ridence-anda. 2015 är dött och begravet, skönt med någonting nytt.

Men jag känner inte riktigt så. För mig har 2015 varit ett ganska bra år, och det är lite vemodigt att det tar slut.

Nåja, egentligen behöver man ju inte tänka så, efter den 31/12 kommer den 1/1, efter torsdag kommer fredag. Solen går upp och ner, precis som alla andra dagar på året.

Men ändå… Under 2015 har vi fått vara friska, vi har flyttat till ett torp på landet, Linda har ett nytt utmanande jobb, och jag har dragit ner på takten rejält.

Vi har dragit ner på våra kostnader, skiftat över till att fokusera på det som är viktigare än jobb, vi har hittat andra utmaningar och tänker på andra sätt.

Jag har en livskamrat jag älskar mer och mer för varje dag, fantastiska barn, bonusbarn, ex-bonusbarn, bror, mamma och svärisar. Och en pappa som vakar över oss i himlen. Vi har gamla vänner som tolererar oss för dem vi är och nya att lära känna.

Jag har rensat ut gammalt som krävt för mycket, hittat ett nytt sätt att tänka och nya, egna projekt att jobba med både på egen hand och tillsammans med andra.

Visst har vi utmaningar under 2016. Avgifter ska betalas, torpet ska renoveras, jobben ska fungera och utvecklas. Men det finns ändå en plan. Och lösningar.

Samtidigt, det där vemodet… Håglösheten. Var kommer de ifrån? Jag var ute och klöv lite ved idag, men gnistan fanns inte riktigt där. Jag hade planerat att spackla lite, men det blev ingenting av med det heller.

Är det vädret? Är det att året är slut och ett nytt ska börja? Eller är det helt enkelt bara så att man ibland behöver bryta ihop och rycka upp sig?

Om det är så, så är ju nyår ett ganska bra tillfälle. Inte för att något egentligen förändras, utan för att slutet på ett år och början på ett nytt är så djupt förankrat hos oss, så att det verkligen känns som en nystart.

Men jag kommer inte ge några nyårslöften i år heller. Inte skjuta raketer och inte gå på fest (eftersom Linda jobbar och jag har hunddetaljen).

Nä, jag ska bara köpa en flaska champagne (två förresten och dela den andra med Linda när hon kommer hem) och smutta på framför en brasa och en bra film tillsammans med tre goa jyckar i soffan i vårt lilla torp i skogen.

Jag ska samla krafter att göra den där omstarten nästa år. Att dra igång de projekt som är bra för mig, för oss, att träffa vänner, både gamla och nya, att tänka livsglädje och energi istället för stress och framgång.

Vem vet? Det ena kanske ger det andra!

Gott Nytt år 2016

Jag har märkt att jag gillar rollspel. Inte sådana rollspel ni snuskhumrar direkt kommer att tänka på, utan mer eller mindre omedvetna rollspel. Att helt enkelt sätta sig i situationer utanför sin comfort zone.

Just nu blir jag hantverkare när jag drar på mig mina snickarbyxor, och det är faktiskt lite av en upplevelse att t.ex. gå och handla på Ica som snickare istället för datanörd.

Tidigare har jag utgett mig för att vara fotbollstränare, fotbollsklubbspamp, VD, CTO och massa andra saker. Men egentligen är jag ju bara lilla Ricky.

Men alla de här utsvävningarna får mig att utvecklas. Om man nu utger sig för att vara fotbollsklubbspamp måste man faktiskt också göra jobbet. Utger man sig för att vara snickare, måste man faktiskt snickra.

Så i grund och botten är det ett rollspel som handlar om att tvinga sig själv ur sin comfort zone och utveckla sig själv genom att pröva saker man aldrig gjort förr.

Man kan se en film och man kan se inte en film. Eller så kan man inte -se en film.

Låt mig förklara.

Man kan se en film, d.v.s. man tillgodogör sig den i sin helhet, helt oavsett hur bra eller dålig den är.

Eller så kan man ’inte se en film’, vilket är att man helt enkelt inte har sett den.

Eller så kan man se en film ’inte’, vilket innebär att filmen rullar, men man ser den inte.

Ett utmärkt exempel på det är Steven Seagals filmer som jag gärna ’inte-ser’. Det finns faktiskt bara en Steven Seagal-film om jag inte ’inte-sett’ och det är Under Siege, och det var mest för Erika Eleniaks brösts skull. Till hennes fördel kan jag säga att jag sett den filmen tre gånger.

Alla andra Steven Segeal-filmer har jag ’inte-sett’. Jag vet faktiskt inte hur många det är, men jag sätter ofta igång Steven Seagal-filmer (det finns en hel del, men egentligen bara en enda, jag tror de använt samma manus för alla och lagts ansvaret för variation på skriptan) och gör nånting helt annat. Lite som RIX på radion faktiskt.

Så kontentan är, se en film, se inte en film eller inte-se en film. Det är ditt val.

Jag gillar inte de där bloggarna som skriver om vad de gör hela tiden, alltså varje enskild vardagshändelse. Eller alltså bloggarna själva vet jag ju inget om, men vad de skriver.
Så jag har bestämt mig för att inte skriva om sådant och inser nu att då har man ju inte ett smack att skriva om.

• Flytspackla golvet i Snickerboa
• Isolering och gipsning av tak i Snickerboa
• Gräva ner elrör i marken för utebelysningen
• Röja sly
• Flytta/bränna eller ta om hand en bunt vedhögar
• Dra el
• Måla lite

Så nu saknas bara vänner som kan hjälpa till…

Vet ni vem Philip K. Dick är? Förmodligen inte. Han är författaren som skrev boken Bladerunner som blev film med Harrison Ford på 90-talet.

Just nu lyssnar jag på Philip K. Dick’s samlade berättelser som ljudbok, runt 15-20 berättelser och jag inser att förlagan för en massa sci-fi-filmer – bl.a. Terminator – förmodligen ursprungligen kommer från hans berättelser.

För övrigt hette inte boken som blev Bladerunner, Bladerunner, utan Do Androids Dream of Electric sheep, och Harrisson Fords karaktär är inte en hårdkokt snut som skjuter replikanter, utan en rätt mesig polis, som förvisso skjuter replikanter, men som framför allt drömmer om att ha ett eget, riktigt får på taket på huset där han bor.

Ni kan ju lyssna själva på Audible…

Det finns ingenting som är så svårt som att starta upp någonting nytt. Ett projekt, ett program, klyva den där vedhögen… För mig startar det olika.

Om det handlar om snickrande, byggande, klyva ved, klippa gräset etc måste jag stålsätta mig och tänka bort det tråkiga. Bara göra helt enkelt. När man väl är igång rullar det ju på.

När det handlar om programmering och teknik finns det två drivkrafter; dels den tekniska utmaningen som automatiskt startar igång projektet och driver det framåt (åtminstone till man knäck den tekniska utmaningen).

Dels att-komma-in–zonen. Det handlar om att försöka sätta sig i ett state-of-mind där man skärmar bort allting runt omkring en, alla störningsmoment och vardagssysslor.

Det är speciellt svårt när man jobbar hemifrån och hundar, ungar och fruar springer kring benen på en. De förstår inte alltid att man koncentrerar sig och försöker få något gjort, och även om jag sitter hemma och jobbar är arbetsdagen normalt sett 9-17.

Eller, de förstår naturligtvis, frun i alla fall. Men för någon annan är det ju extremt svårt att veta när man fokuserar och när man inte gör det.

Jag har prövat två lösningar på det problemet. Eller tre, men den tredje – att gorma och gasta att man är på jobbet är en dålig lösning.

Det första jag prövade för många år sedan, och som är lika enkelt som genialiskt, är att skaffa dig en tänkar-hatt. Var noga med att berätta för omgivningen att när du bär den hatten tänker, jobbar och/eller fokuserar du. Efter några påminnelser har omgivning förstått. Utom kanske hundarna då.

Den andra är lite i samma riktning. För ett halvår sedan köpte jag ett par riktigt bra noice-cancelling hörlurar. Med dem två uppfylls två saker. Dels hjälper de mig att skärma bort omgivningen, dels talar de om för omgivningen att jag inte är tillgänglig.

Hundarna då? Eftersom lurarna är noice-cancelling hör man dem inte 🙂