Igår var en annorlunda nyårsafton. Dels för att jag befann mig ute på landet, dels för att Linda jobbade hela natten. Även fast det är rätt mycket folk här ute över nyår, var det extremt lugnt. Under själva tolvslaget såg jag inte en enda raket, även om jag hörde dem och såg ljusskenen från dem i molntäcket ovanför. Men ingen nådde över grantopparna.

Samtidigt låg hundarna och gnagde på var sitt ben framför brasan i vardagsrummet.

Själv var jag spik nykter,  såg inte en människa från altanen där jag stod på 12-slaget, hörde inga Gott nytt år-vrål från glada nyårsfirare, fick inga raketer i huvudet, fick inga kramar och lyckönskningar (rent fysiskt i alla fall).

Men det var helt ok. Det var en bra nyårsafton, om än annorlunda. Klart att det varit bättre om Linda varit hemma, men det var ok ändå.

Detta nyår behövde jag inget firande, ingen hummersoppa och ingen porterstek. Inga skålar i champagne (även om ett par flaskor fortfarande ligger på kylning) och inga raketer.

I år behövde jag ett annorlunda nyår.

Kanske har jag en 50-årskris. Kanske har det hänt lite för mycket de senaste två, tre åren. Kanske. Kanske inte. Men spelar det någon roll?

Som egenföretagare är det otroligt viktigt att varje timme blir debiterad, att man hittar nya uppdrag. De senaste tio åren har dessutom ett stort, allmänt fokus legat på att prestera, att lyckas, att skapa någonting.

Och det är otroligt viktigt att det drivet finns, tror jag. Både inom en själv och i samhället generellt. Det är en positiv kraft som driver framgång och utveckling.

Men efter 25 år som egenföretagare har jag insett att det inte är hela sanningen. Man måste ta hand om det mänskliga också. Det måste finnas en balans.

För en egenföretagare som ständigt måste dra in timpengen sorteras det mänskliga ofta bort. När hälften av vad man lyckats dra in gått till gemenskapen i stat och kommun, ska man försöka leva på sin hälft.

Nu gnäller jag inte över skatter, jag har själv fått erfara vad skatterna köper oss i form av sjukvård och stöd från samhället, när man verkligen behöver det. Och vikten av skola och utbildning behöver vi inte ens nämna.

Men det blir ofta förvånansvärt lite kvar på lönekontot för egenföretagaren. Det vägs upp med att vika av kvällar och helger.

Det var det jag bestämde mig för att ändra på. Under 2015 har jag och Linda gjort just det. Genom att köpa torpet och flytta från stress och höga bostadslån har vi skapat två saker.

För det första har vi skapat möjligheter. För det andra har vi skapat utmaningar.

Möjligheter är inget annat än utrymme att göra någonting i. Det kan vara att bygga ut och renovera ett hus. Ett torp, i vårt fall. Eller att skapa någonting som man kan sälja och leva på. En app, ett program, en tjänst eller produkt.

Genom att ta bort sådant som äter upp utrymmet, har vi skapat möjligheter. Vi har minskat våra bostadslån till en femtedel av vad vi hade, och jag har rensat bort kunder och projekt som inte var bra för oss.

Utmaningarna då? Ja, de hänger ju ihop med möjligheterna. Det räcker inte att skapa utrymme för en möjlighet, man måste också göra allt jobb som krävs för att lyckas med sin möjlighet. Och det är vår utmaning; att göra jobbet som krävs för att våra möjligheter ska bli verklighet.

Jag har fått så många once-in-a-lifetime-chanser i mitt liv, så jag har bestämt mig för att begreppet once-in-a-lifetime inte finns. Man skapar de möjligheter man själv vill ha genom att ge dem utrymme och att anta utmaningen. Utrymmet skapar man genom att välja bort sådant som äter upp det.

Det är kvintessensen i Annorlunda 2016.