Jag tror jag har en godartat 50-årskris, om man nu kan ha det. De senaste två, tre åren har varit tuffa och i september fyller jag 50. Intrigen kan inte göras tjockare.

Jag vet inte om termen 50-årskris egentligen finns, men på något sätt känns det ju logiskt att man runt den åldern kanske börjar räkna samman sina gärningar och göra något sorts periodbokslut över livet. Om ni gått igenom det, lämna en kommentar.

Jag menar, inte nog med att vi människor är så fixerade vid jämna årtal, nyår, midsommar och allt vad det kan vara, själva livet gör ju lite av en omsvängning just i denna ålder.

Ungarna – om man har några – är förmodligen på väg att flytta ut och starta sina egna, vuxna liv. Jobbet kanske gått lite i stå och man kan inte söka nytt, för ingen anställer en 50-åring. Kärleken kanske övergått i vardag snarare än de känslosvallande amorösa utsvävningarna i början, för ett halvt liv sedan, innan barn, vardag och karriär kom in i bilden.

Det kanske är naturligt att fundera lite just nu i livet. Och det är nog det jag gör just nu, men för mig är det lite annorlunda än för andra. Kanske.

Jag har inget jobb och ingen karriär att fundera över. Man kan kalla mig timarbetare, jag gör mina timmar när det behövs. Och jag söker inte nytt jobb; behöver jag mer pengar jobbar jag bara lite mer.

Jag har ingen gammal kärlek som rostat, jag har en lagom mogen kärlek; vältrimmad och väloljad (nu syftar jag inte på våra respektive fysiska förutsättningar och konfigurationer. Snarare skall liknelsen vara till en väl fungerande fyrcylindrig dieselmotor från Audi som fungerar fantastiskt, förutom att den släpper ut lite mer koldioxid än  vad specifikationen säger).

Ungarna då? Alla är förvisso kanske inte på väg att flytta hemifrån, men välartade och friska. Tre av dem kommer aldrig flytta hemifrån, men de är å andra sidan hundar så det är inte förväntat.

Så vad är då min godartade 50-årskris?

Jag tror det handlar mycket om att jag faktiskt måste bestämma mig snart för vad jag ska bli när jag blir stor. Eller bestämma mig för att inte bestämma mig.

Ända fram till nu har jag ställt mig frågan vad jag ska bli när jag blir stor. Lastbilschaufför var ett tidigt svar. Större, var svaret i ungdomsåren (och det har jag ju faktiskt infriat). Framgångsrik företagsmagnat och entreprenör, var ett svar fram till för bara några år sedan.

Så om 15, 20 år, vad kommer jag skriva om idag? Vad blev svaret på frågan Vad ska jag bli när jag blir stor, när jag om 20 år ser tillbaks på idag?

Kanske är svaret på frågan så ointressant att den har ett lika ointressant svar som frågan om Livet, Universum och Allting i Liftarens guide till galaxen?

Kanske är svaret bara, Det blev som det blev…

Fotnot: Svaret på frågan om Universum, Livet och Allting är 42. Problemet är inte svaret, problemet är frågan…