För en miljon år sedan, när jorden fortfarande var ung, liksom jag, utspelade sig något som jag bär med mig än idag. Man kan säga att det är en personlighetsbärande händelse, något som format mig till den jag är idag. På gott och ont.
Kontexten: Gymnasie. 16 år. Sökande och undrande. Är det musiken, är det tekniken, är det nått annat. En vacker dag hör jag rop från parkeringen och jag sticker ut huvudet genom fönstret på fjärde våningen. Jocke och Elvis kommer dragandes på diagonalen mellan parkerade bilar med varsina paket, inte under armen, snarare på släp efter sig.
’Vad händer’, svarar jag. ’Vi ska starta ett band. Jag har köpt en gura’, säger Jocke, ’Elvis en mick’. Hade vi varit Rolling Stones hade denna ordväxling funnits på sida 42 i Richards’ biografi Life.
Dagen efter hade jag viggad en hunka eller två av morsan och farsan för att köpa en bas. Så var vi ett band. Jocke på gura, jag på bas, Elvis på sång och Lasse på konserver. Nu behövde vi bara en replokal. Vet fan inte hur det gick till, men vi kom in på det smått legendariska ’Progressiva Musikcafét Apromus’ i Solna med storheter som Torsten Flink (och min storebror 6-7 år innan mig) i annalerna.
Så vi repade. Och spelade. Med varierande framgång. Tre ackord, fram och tillbaka. Jocke var ju den som drog iväg, fantastisk gura. Lasse på trummorna var svagast, han blev utbytt på ett djäkligt trist sätt som jag har kval för än idag, 35 år senare. Ny trummis testades i smyg… Det blev ingen snygg separation. Men vi fortsatte repa och spela.
Högdalen
Någon fixade ett gig på ett ställe i Högdalen. Det var säkert inte Högdalen, säkert någon helt annan plats, men det var söder om stan i förorterna och alla förorter söder om stan är för mig Högdalen, så vi säger Högdalen. Det var en stor spelning. Allt skulle vara fixat, vi behövde bara komma dit och spela. Vi behövde inte ens ta med instrument, men så klart hängde gura och bas med. Trummor var en annan sak. Trummor är bökiga att transportera i en Datsun årgång 81 med fyra bandmedlemmar inpackade. Så bara platta paket. Trummor skulle finnas.
Så kom vi dit för soundcheck. En bunt band gick på före oss, även om vi var första bandet ut. Jag minns faktiskt inte själva spelningen, den poppade upp precis nu när jag skriver detta. Jag minns att scenen var ganska hög, det var kanske inte jättemycket folk men framför allt, när vi skulle upp och soundchecka kollade vi efter de utlovade trummorna. På scenen fanns inga trummor, varje band hade sina egna. Och vi fick så klart inte låna.
Sa jag att vi var i Högdalen? Musikfacé Apromus låg i Solna. 45 minuter åt varje håll, så det blev bråttom och jag var den enda med körkort, och ganska nytt dessutom. Det gick fort, men även om ni trodde det så orsakade själva färden inga större implikationer, mer än att detta var i november och backen ner från spelninge kringlade sig nerför en slänt. Jag lyckades klara pappas Datsum den gången (även om jag totalkvaddade den utanför BP i Solna några år senare).
Högdalen (igen)
Några månader senare var vi tillbaks i Högdalen (eller var fan söder om stan vi nu var). Vår nye trummis (som vi tagit in på högst tveksamma moraliska stadfästelser, även om han var en grym trummis (mer, förmodligen, om det senare)) hade fixat ett gig. En ungdomsgård, vi var enda bandet och hade dekorerat hela söderort med affisher. Utöver personalen på ungdomsgården var det två åskadare, varav en gått fel. Vi var inte så bra eller kända som vi gärna ville tro.
Bombpartyt
Som ofta händer när jag är involverad i någonting så klämmer jag ur mig nånting i stil med ’vore det inte bra om vi gjorde så här…’, varpå svarande svarar ’Absolut, fixar du det?’. Det brukar sluta med att jag fixar det (eller blir orförande för fotbollsföreningen sju år efter sonen som spelade i den slutat spela fotboll helt och hållet. Faktiskt är jag fortfarande engagerad i föreningen emedan sonen sen många år slutat och faktiskt emigrerat mer eller mindre till Australien)).
Så där var jag när Apromus började organisera en festival (föreningen gjorde det varje år). För omväxlings skull ett komplement till sommarfestivalen (som jag också har en historia om, påminn mig) i Slaktarbacken. Den här var en fastival i dåvarande Apromus lokaler i källaren under, som jag minns det, matsalen i Huvudstaskolan i Solna. Jag snodde en mick där en gång (igen, påminn mig). Vi planerade i veckor. Apromus skröt med band som Stockholms Negrer, The Shoutless, The Nomads (googla, de var stora band då). Den här gången fick vi in Strindbergs. Igen, googla, de var asstora i vissa krestar då. Datanerden som jag är spenderade jag timmar på att skriva ut A3 affisher på farsans jobbs skrivare. Förmodligen brände jag massa pengar, men vi hängde upp de där affisherna och de blev djäkligt bra. Som jag minns dem var de bara text. Inga bilder, bara cool text. Det blev lite cool faktiskt, önskade att jag hade en bild på dem, men på den tiden fanns det inga kameror.
Spelkvällen hade vi kommit överens om tider. Jag skulle inte vara först, men när jag kom (och jag råkade ha nyckel) stod det en vit skåpbil parkerad utanför lokalen. Tydligen hade ’någon’ kommit överens med Strindbergs om en tid. Som hade varit för en timme sen. Det var inget glad band som steg ur sin bil när de såg att jag kom och började låsa upp. Det blev min första erfarenhet i diplomasi, och faktiskt gick jag igenom alla stadier av diplomasi; Medlande, ursäktande, anklagande, skyllande på andra och, till och med, militära insatser. Sexton bast, och jag lyckades medla till det så att bandet stannade. Att de spelade på 80 % av dörren kan väl knappast varit en andledning att de stannade.
Band Night
På den tiden var Strindbergs ett band att räkna med, åtminstone i min musiksfär. Med rötter i KSMB var de gjutna på den svenska punkscenen. Det visste vi, men med bandet samlat i vår loge och vi andra surrande runt fixandes kafeteria, ljud och tusen andra saker missade vi hur stora Strindbergs var. Det blev tydligt när jag gick ut för att öppna, eller snarare några minuter innan för att kolla. Utanför vår källarlokal, en våning ner under parkeringen utanför stod det säkert fyrahundra personer i kö. När jag stack ut huvudet höll jag på att svimma. Men vi tog alla, tror jag, trots att lokalen var godkänd för hälften.
Först kom en hall, sen en kafeteria sen replokalen. Som jag minns det var de tre områdena kanske 80-90 kvadrat styck. Logen var precis innanför dörren, så bandet var tvunget att passera hela lokalen med alla människor för att komma till scenen. Som var 30 cm hög. Och jag, eftersom jag så framgångsrikt hanterat bandets tidigare missnöje, var självklart vald till kontaktperson för bandet; faktiskt var jag den enda på Apromus den kvällen bandet litade.på.
Dags att starta kvällens ’main attraction’, Strindbergs. Medans någon presenterade bandet och tog åt sig all ära, kämpade jag med att göra väg för bandet från logen till scenen. Det gick förvånansvärt bra att skära en väg igenom punkare, skinheads och alla andra avvarter vi hade på den tiden (min uppfattning är fortfarande att skinheads var/är djävligt trevliga personer, men då är jag å andra sidan vare sig bög, blatte, polis, politiker, nerd (jo det är jag, men det syns inte alltd), syntare… eller någon annan sort människa skinheads tycker att det är helt ok att slå ihjäl).
Jag fick upp dem på scenen, och Strindbergs började spela. Att kränga in 200 skinheads och punkare på 80-90 kvadrat (ja, hälften fick faktiskt stanna ute i kafeterian, det gick helt enkelt inte att få in fler i spelrummet, men faktiskt verkade de flesta tycka det var helt ok) är en djävla känsla. En annan fantastisk känsla var, och som jag inte känt tidigare eller efter, att när spelningen började, i ett rum som förmodligen inte var jättemycket större än det du sitter i nu (gissar jag) fanns hundratals människor, föll en fantastisk gemenskap. Men det var ett otroligt tryck. Vi var tre eller fyra funktionärer som täckte upp linjen mellan band och publik. Linjen var inte mer än sex till åtta meter.
Där stod vi och tryckte folk tillbaks. Jag hade fyra, fem personer i min famn, och de tryckte på, men det fanns ett kontrakt; från deras sida, vi trycker på för att det är vad vi ska göra, men vi lovar att inte forsera så du ramlar om du håller emot och gör det på ett schysst sätt så vi kan njuta på vårt sätt. Mina ungdommar snackar om mosh-pits, och det är nog en djävligt bra term på vad som hände; samförstånd men med en djävla energi.
En bit in i koncerten såg jag en tjej längst fram, som började sagga lite. Trycket blev för stort, och det fanns inte en chans då att få ut henne därifrån, så jag fick plocka upp henne på scenen och sätta henne på en högtalare. Strindbergs bara log…
När konserten var slut räknade vi ihop pengarna. Dörren kanske var 15.000 spänn, varav Strindbergs tog 80 %. Föreningen fick någon tusenlapp, vi volontärer fick ingenting. Men samtidigt fick vi någonting ovärderligt. Vi var många som jobbade den kvällen, och när vi gick hem i våra svettdrypande kläder tyckte vi att vi åstadkommit någonting fantastiskt.
Och jag tror vi har rätt. Den kvällen, för nästan fyrtio år sedan, bär jag med mig fortfarande och den är fortfarande något som definierar vem jag är idag.
