I fredags dog Alliansen efter fjorton år. Pga. ett inlägg på Facebook. Eller, så klart inte pga. ett enda Facebookinlägg, snarare, tror jag, till följd av lång och varaktig söndring. Trist att Ulf Kristersson (M) valde att göra det i det offentliga.

Men var det inte Björklunds och Lööfs fel? Det var väl L och C som valde att tacka nej till Moderaterna förslag om att bilda en Alliansregering. Att bilda en Alliansregering var ju Alliansens hela idé inför valet 2018?

Ja, det är ju sant så klart. Målet var en Alliansregering, men problemet är att både L och C under hela valrörelsen och även efter valet tydligt och gång på gång meddelat att man inte sätter sig i en regering som är beroende av stöd från SD.

Men, säger Ebba Busch Thor, vi kan visst bilda en regering och hoppas på att SD släpper igenom en Alliansregering. Hon har nog förmodligen rätt i det. Jag tror att Åkesson skulle släppa igenom en Alliansregering, endera med alla allianspartier eller med bara ett. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i att SD skulle börja ställa krav senare. När budgeten skall igenom. När stora strukturreformer behöver gå igenom i Riksdagen.

Men om det händer, då får man vara rakryggad då också, säger Busch Thor, och menar implicit att om en alliansregering inte får igenom sin politik skall man utlysa nyval. Hur många tror att det skulle hända?

Trots att Kristoffersson och Moderaterna redan innan förhört sig (och förhoppningsvis varit närvarande i valrörelsen) väljer man alltså att ställa ultimatum till de andra allianspartierna. Kristofferson vet att han har Busch Thor med sig, lika mycket som han vet att han har Lööf och Björklund emot sig i det beslutet.

Nå, det hade ändå inte varit så farligt. Diskussionen fördes redan mellan allianspartierna, och skulle stämmas av på måndag. Och det är här jag menar att själva pudelns kärna ligger.

Om Kristoffersson hade nöjt sig med detta, och avstått från sitt Facebookinlägg så hade Alliansen förmodligen i lugn och ro på måndag diskuterat var man står, konstaterat att man inte är framme vid en regeringslösning och meddelat detta tillsammans, samt sökt förlängd tid hos talmannen. Vem här tror att Alliansen inte hade fått ett par veckor till av den moderate talmannen?

Men nu valde alltså Kristoffersson inte den vägen. Han valde att slänga upp förslaget för massorna på Facebook, helt utan de andra allianspartiernas vetskap. Självklart plockar media upp detta direkt och vinklar det omedelbart till att Kristofferson ställt ultimatum mot L och C, varpå de andra allianspartierna kallar till presskonferenser.

Och i och med det är Alliansen död. Via Facebook. Tror jag.

Samtidigt, hos extremvänstern twittrar kommunisternas Sjöstedt syrligt, yr av söndringssegerns sötma. Åkesson instämmer från extremhögern, men mer återhållsamt.

I allt detta har Socialdemokraterna gjort allting rätt, för en gångs skull. De har svarat på frågor, svarat på Kristofferssons sondering men i allt annat legat väldigt lågt. Löfven och hans partikamrater har bara behövt vänta och låta Alliansen falla sönder.

Vem tror inte att S kommer vara regeringsbildare nu? Det finns ju inget annat alternativ.

Jag tycker att man genom valrörelsen och efter valet känt att Alliansen vacklat. Någon reporter sa igår att personkemin inte stämmer i Alliansen. Jag instämmer i det, samtidigt som jag inser att det är lätt att vara efterklok. Under valrörelsen för jag nog erkänna att jag inte hade tippat att Alliansen skulle vara död en månad efter valet.

Men tänker man tillbaks, och tillåter sig vara lite efterklok, så kan man nog skönja lite taskig personkemi sedan Kristoffersson tog över i Moderaterna. Personligen har jag hela tiden haft lite svårt för honom, men den relationen är ju oväsentlig. Vad som är väsentligt är ju relationerna mellan partiledarna inom Alliansen. Självklart gissar jag vilt.