Rösa, Leda, Söderhall, Brottby, Gillinge, Roslags Näsby, Mörby, Danderyd, Frescati, Universitetet x 2, Albano, Tekniska… Osså tvärt om. Rutten börjar kännas bekant. Om man skall uttrycka sig försiktigt.

Själva resandet varken förändras eller förändrar. Eller, ja förändrar kanske det gör. Kanske höstfärgerna i skogarna jag och mina medresenärer passerar två gånger om dagen får en liten större chans att komma ut under hösten, som de ska, snarare än i juli som i fjol.

Ibland, om man väljer att titta ut genom bussfönstret, inte ner i en skärm eller en bok, ser man ofta rådjur på ängarna, då och då familjen Hök (eller vad det kan vara för fågel) sitta på staketet vid vägen och spana, kanske undrande vad som är så viktigt för oss människor att göra inne i stan, eller, mycket mer sällan, en flock vildsvin komma ut från skogsbrynet.

Man kan nog reflektera över sådant på många sätt, beroende på vem man är eller helt enkelt hur man är just idag.

Hösten, för mig, är lite vemodig. Det är inte min favoritårstid. Vackra färger, krispig luft, javisst, men också ett kvitto på att sommaren är slut och att vi står inför sex månader av mörker och, förmodligen, slask. Åtminstone här i mälardalen.

Men i den stunden då höstens vemod (och kanske arbetsdagens) lägger sig över en som en våt filt och man stirrar ut genom bussfönstret och ser en älg, en gris eller ’bara’ Bambi skutta förbi, blir man lite piggare.

De är fotfarande där, utanför fönstret, och har kanske aningen större chans att fortsätta vara där. Kanske just för att jag och mina medresenärer väljer att ta bussen till jobbet idag.