Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är rätt kul att blanda vänkretsar på fester, middagar och vad det nu kan vara. Jag har haft/har rätt många olika vänkretsar, så man kan mixa upp saker och ting rätt mycket.

Det är ju rätt läbbigt i och för sig. Kvart i festen står man där med frågorna snurrande i huvudet; kommer de här två gängen funka ihop, de är ju så olika. Kommer Nisse ha roligt, kommer X och Y att funka tillsammans?

Oftast funkar det riktigt bra, det är lätt att underskatta andra människor, även – eller kanske speciellt – vänner.

Nu i moderna tider, med Facebook, Twitter och annat noterar jag att detta fenomen faktiskt drivs alldeles av sig själv. En del av mina vänner är riktiga säljartyper, så att deras likes och födelsedagsgrattande dyker upp på vänners i helt andra kretsar Facebookinlägg kanske inte är så överraskande.

Men jag ser också att vänner jag aldrig trodde någonsin skulle ’träffa’ varandra blir vänner på Facebook och grattar varandra.

I en del fall kan man hitta kopplingar utöver att jag råkat bjuda dem på samma fest någon gång. Och möjligheten att de känt varandra (eller i alla fall känt till varandra) innan jag sammanförde dem finns ju också (förmodligen är den sannolikheten större än jag som relationsförmedlare vill erkänna).

Facebook är bra på det sättet. Dels förenklar Facebook för människor att bli ’virtuella’ vänner (till skillnad från riktiga vänner, i verkliga världen). Dels synliggör Facebook på ett helt annat sätt än i verkligheten vilka av mina vänner i olika vänkretsar hittar varandra (åtminstone på Facebook).

Det sägs att vem som helst i världen bara är sju vänsteg från alla andra i hela världen. Jag börjar tro att det kan ligga något i det.