För många, många år sedan var vi på Stenbackaskolans skolgård och lekte. Det var nog jullov, för vad jag minns hängde varken läxor eller morgondagens skola över oss.

Mitt på skolgården hade åkarna plogat upp en stor snöhög. Ja, det fanns snö på vintrarna i Stockholm på den tiden, och snöhögarna som plogades upp fick ofta ligga kvar i veckor.

Nu körs de bort direkt, jag gissar att det handlar om någon skaderisk eller så. Men på den tiden skadades inte barn i upplogade snöhögar; åtminstone inte som vi visste.

Så där var vi, grävde gångar och hade kul i snöhögarna, medans åkarna for fram och tillbaka med sina stora, tunga fordon och gjorde högarna större och större. Ett simpelt ’Flytta på er, ungar’, räckte när ett nytt halvton snö skulle adderas till högen vi just förvandlat till en mänsklig myrstack med gångar och rum.

Det fanns tusen andra saker då på den tiden som är absolut förbjudna idag; en av dem hände just den här dagen när vi var ute och lekte.

En förare till en av plogbilarna frågade oss om vi inte ville åka med en sväng. Idag skulle det vara otänkbart, ni hör ju själva hela situationen; en man i 30-40 års åldern bjuder in oss ungar i 10-årsåldern att hänga med (en i taget, eftersom det bara fanns en passagerarplats) att åka med runt kvarteret i hans plogbil.

Hos oss ungar fanns inga förmaningar, inga varningsklockor som ringde. Vi hängde med, en efter en. Det var riktigt spännande att få sitta där, högt upp i plogbilen och fara runt på gångvägarna; ett helt annat perspektiv än man som tioåring var van vid.

Det är nog bra att ungar idag varnas för sådana situationer; tala inte med okända människor, kliv inte in i någons bil, lockas aldrig av godis. Men tänk om omänskligt folk inte fanns, om det inte fanns människor som vill andra illa. Tänk vilka möjligheter som hade funnits då.