Rickybloggen

För en miljon år sedan, när jorden fortfarande var ung, liksom jag, utspelade sig något som jag bär med mig än idag. Man kan säga att det är en personlighetsbärande händelse, något som format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Kontexten: Gymnasie. 16 år. Sökande och undrande. Är det musiken, är det tekniken, är det nått annat. En vacker dag hör jag rop från parkeringen och jag sticker ut huvudet genom fönstret på fjärde våningen. Jocke och Elvis kommer dragandes på diagonalen mellan parkerade bilar med varsina paket, inte under armen, snarare på släp efter sig.

’Vad händer’, svarar jag. ’Vi ska starta ett band. Jag har köpt en gura’, säger Jocke, ’Elvis en mick’. Hade vi varit Rolling Stones hade denna ordväxling funnits på sida 42 i Richards’ biografi Life.

Dagen efter hade jag viggad en hunka eller två av morsan och farsan för att köpa en bas. Så var vi ett band. Jocke på gura, jag på bas, Elvis på sång och Lasse på konserver. Nu behövde vi bara en replokal. Vet fan inte hur det gick till, men vi kom in på det smått legendariska ’Progressiva Musikcafét Apromus’ i Solna med storheter som Torsten Flink (och min storebror 6-7 år innan mig) i annalerna.

Så vi repade. Och spelade. Med varierande framgång. Tre ackord, fram och tillbaka. Jocke var ju den som drog iväg, fantastisk gura. Lasse på trummorna var svagast, han blev utbytt på ett djäkligt trist sätt som jag har kval för än idag, 35 år senare. Ny trummis testades i smyg… Det blev ingen snygg separation. Men vi fortsatte repa och spela.

Högdalen

Någon fixade ett gig på ett ställe i Högdalen. Det var säkert inte Högdalen, säkert någon helt annan plats, men det var söder om stan i förorterna och alla förorter söder om stan är för mig Högdalen, så vi säger Högdalen. Det var en stor spelning. Allt skulle vara fixat, vi behövde bara komma dit och spela. Vi behövde inte ens ta med instrument, men så klart hängde gura och bas med. Trummor var en annan sak. Trummor är bökiga att transportera i en Datsun årgång 81 med fyra bandmedlemmar inpackade. Så bara platta paket. Trummor skulle finnas.

Så kom vi dit för soundcheck. En bunt band gick på före oss, även om vi var första bandet ut. Jag minns faktiskt inte själva spelningen, den poppade upp precis nu när jag skriver detta. Jag minns att scenen var ganska hög, det var kanske inte jättemycket folk men framför allt, när vi skulle upp och soundchecka kollade vi efter de utlovade trummorna. På scenen fanns inga trummor, varje band hade sina egna. Och vi fick så klart inte låna.

Sa jag att vi var i Högdalen? Musikfacé Apromus låg i Solna. 45 minuter åt varje håll, så det blev bråttom och jag var den enda med körkort, och ganska nytt dessutom. Det gick fort, men även om ni trodde det så orsakade själva färden inga större implikationer, mer än att detta var i november och backen ner från spelninge kringlade sig nerför en slänt. Jag lyckades klara pappas Datsum den gången (även om jag totalkvaddade den utanför BP i Solna några år senare).

Högdalen (igen)

Några månader senare var vi tillbaks i Högdalen (eller var fan söder om stan vi nu var). Vår nye trummis (som vi tagit in på högst tveksamma moraliska stadfästelser, även om han var en grym trummis (mer, förmodligen, om det senare)) hade fixat ett gig. En ungdomsgård, vi var enda bandet och hade dekorerat hela söderort med affisher. Utöver personalen på ungdomsgården var det två åskadare, varav en gått fel. Vi var inte så bra eller kända som vi gärna ville tro.

Bombpartyt

Som ofta händer när jag är involverad i någonting så klämmer jag ur mig nånting i stil med ’vore det inte bra om vi gjorde så här…’, varpå svarande svarar ’Absolut, fixar du det?’. Det brukar sluta med att jag fixar det (eller blir orförande för fotbollsföreningen sju år efter sonen som spelade i den slutat spela fotboll helt och hållet. Faktiskt är jag fortfarande engagerad i föreningen emedan sonen sen många år slutat och faktiskt emigrerat mer eller mindre till Australien)).

Så där var jag när Apromus började organisera en festival (föreningen gjorde det varje år). För omväxlings skull ett komplement till sommarfestivalen (som jag också har en historia om, påminn mig) i Slaktarbacken. Den här var en fastival i dåvarande Apromus lokaler i källaren under, som jag minns det, matsalen i Huvudstaskolan i Solna. Jag snodde en mick där en gång (igen, påminn mig). Vi planerade i veckor. Apromus skröt med band som Stockholms Negrer, The Shoutless, The Nomads (googla, de var stora band då). Den här gången fick vi in Strindbergs. Igen, googla, de var asstora i vissa krestar då. Datanerden som jag är spenderade jag timmar på att skriva ut A3 affisher på farsans jobbs skrivare. Förmodligen brände jag massa pengar, men vi hängde upp de där affisherna och de blev djäkligt bra. Som jag minns dem var de bara text. Inga bilder, bara cool text. Det blev lite cool faktiskt, önskade att jag hade en bild på dem, men på den tiden fanns det inga kameror.

Spelkvällen hade vi kommit överens om tider. Jag skulle inte vara först, men när jag kom (och jag råkade ha nyckel) stod det en vit skåpbil parkerad utanför lokalen. Tydligen hade ’någon’ kommit överens med Strindbergs om en tid. Som hade varit för en timme sen. Det var inget glad band som steg ur sin bil när de såg att jag kom och började låsa upp. Det blev min första erfarenhet i diplomasi, och faktiskt gick jag igenom alla stadier av diplomasi; Medlande, ursäktande, anklagande, skyllande på andra och, till och med, militära insatser. Sexton bast, och jag lyckades medla till det så att bandet stannade. Att de spelade på 80 % av dörren kan väl knappast varit en andledning att de stannade.

Band Night

På den tiden var Strindbergs ett band att räkna med, åtminstone i min musiksfär. Med rötter i KSMB var de gjutna på den svenska punkscenen. Det visste vi, men med bandet samlat i vår loge och vi andra surrande runt fixandes kafeteria, ljud och tusen andra saker missade vi hur stora Strindbergs var. Det blev tydligt när jag gick ut för att öppna, eller snarare några minuter innan för att kolla. Utanför vår källarlokal, en våning ner under parkeringen utanför stod det säkert fyrahundra personer i kö. När jag stack ut huvudet höll jag på att svimma. Men vi tog alla, tror jag, trots att lokalen var godkänd för hälften.

Först kom en hall, sen en kafeteria sen replokalen. Som jag minns det var de tre områdena kanske 80-90 kvadrat styck. Logen var precis innanför dörren, så bandet var tvunget att passera hela lokalen med alla människor för att komma till scenen. Som var 30 cm hög. Och jag, eftersom jag så framgångsrikt hanterat bandets tidigare missnöje, var självklart vald till kontaktperson för bandet; faktiskt var jag den enda på Apromus den kvällen bandet litade.på.

Dags att starta kvällens ’main attraction’, Strindbergs. Medans någon presenterade bandet och tog åt sig all ära, kämpade jag med att göra väg för bandet från logen till scenen. Det gick förvånansvärt bra att skära en väg igenom punkare, skinheads och alla andra avvarter vi hade på den tiden (min uppfattning är fortfarande att skinheads var/är djävligt trevliga personer, men då är jag å andra sidan vare sig bög, blatte, polis, politiker, nerd (jo det är jag, men det syns inte alltd), syntare… eller någon annan sort människa skinheads tycker att det är helt ok att slå ihjäl).

Jag fick upp dem på scenen, och Strindbergs började spela. Att kränga in 200 skinheads och punkare på 80-90 kvadrat (ja, hälften fick faktiskt stanna ute i kafeterian, det gick helt enkelt inte att få in fler i spelrummet, men faktiskt verkade de flesta tycka det var helt ok) är en djävla känsla. En annan fantastisk känsla var, och som jag inte känt tidigare eller efter, att när spelningen började, i ett rum som förmodligen inte var jättemycket större än det du sitter i nu (gissar jag) fanns hundratals människor, föll en fantastisk gemenskap. Men det var ett otroligt tryck. Vi var tre eller fyra funktionärer som täckte upp linjen mellan band och publik. Linjen var inte mer än sex till åtta meter.

Där stod vi och tryckte folk tillbaks. Jag hade fyra, fem personer i min famn, och de tryckte på, men det fanns ett kontrakt; från deras sida, vi trycker på för att det är vad vi ska göra, men vi lovar att inte forsera så du ramlar om du håller emot och gör det på ett schysst sätt så vi kan njuta på vårt sätt. Mina ungdommar snackar om mosh-pits, och det är nog en djävligt bra term på vad som hände; samförstånd men med en djävla energi.

En bit in i koncerten såg jag en tjej längst fram, som började sagga lite. Trycket blev för stort, och det fanns inte en chans då att få ut henne därifrån, så jag fick plocka upp henne på scenen och sätta henne på en högtalare. Strindbergs bara log…

När konserten var slut räknade vi ihop pengarna. Dörren kanske var 15.000 spänn, varav Strindbergs tog 80 %. Föreningen fick någon tusenlapp, vi volontärer fick ingenting. Men samtidigt fick vi någonting ovärderligt. Vi var många som jobbade den kvällen, och när vi gick hem i våra svettdrypande kläder tyckte vi att vi åstadkommit någonting fantastiskt.

Och jag tror vi har rätt. Den kvällen, för nästan fyrtio år sedan, bär jag med mig fortfarande och den är fortfarande något som definierar vem jag är idag.

Rösa, Leda, Söderhall, Brottby, Gillinge, Roslags Näsby, Mörby, Danderyd, Frescati, Universitetet x 2, Albano, Tekniska… Osså tvärt om. Rutten börjar kännas bekant. Om man skall uttrycka sig försiktigt.

Själva resandet varken förändras eller förändrar. Eller, ja förändrar kanske det gör. Kanske höstfärgerna i skogarna jag och mina medresenärer passerar två gånger om dagen får en liten större chans att komma ut under hösten, som de ska, snarare än i juli som i fjol.

Ibland, om man väljer att titta ut genom bussfönstret, inte ner i en skärm eller en bok, ser man ofta rådjur på ängarna, då och då familjen Hök (eller vad det kan vara för fågel) sitta på staketet vid vägen och spana, kanske undrande vad som är så viktigt för oss människor att göra inne i stan, eller, mycket mer sällan, en flock vildsvin komma ut från skogsbrynet.

Man kan nog reflektera över sådant på många sätt, beroende på vem man är eller helt enkelt hur man är just idag.

Hösten, för mig, är lite vemodig. Det är inte min favoritårstid. Vackra färger, krispig luft, javisst, men också ett kvitto på att sommaren är slut och att vi står inför sex månader av mörker och, förmodligen, slask. Åtminstone här i mälardalen.

Men i den stunden då höstens vemod (och kanske arbetsdagens) lägger sig över en som en våt filt och man stirrar ut genom bussfönstret och ser en älg, en gris eller ’bara’ Bambi skutta förbi, blir man lite piggare.

De är fotfarande där, utanför fönstret, och har kanske aningen större chans att fortsätta vara där. Kanske just för att jag och mina medresenärer väljer att ta bussen till jobbet idag.

Det händer förstås att jag också slumrar in en stund på bussen, men en del gör verkligen vetenskap av det. Som killen som brukar ta 7.24 bussen och som har samma favoritplats som jag. Han har med sig en sån där rund kudde som man har när man flyger.

Men jag kan inte hjälpa att tycka att man slösar bort den där timmen som man kan använda till att läsa en stund, lyssna på lite musik eller programmera. Man det är såklart helt upp till var och en vad man vill göra.

En sak jag funderade över på bussturen idag var om jag skulle våga ta en bild av killen som sov som en stock, inbäddad i väskor och nackstödskuddar. Men jag vågade inte. Och det hade nog varit lite integritetskränkande att ta en bild och visa er.

Jag funderade också på hur han kommer av på rätt hållplats. Jag har missat hållplatser både av att jag somnat och att jag varit så inne i en bok. Alltså inte samtidigt, vid olika tillfällen. Jag tror iofs att den här killen ska av på Tekniska som är slutstationen för 676, men jag kanske ändå ska ge honom ett litet app-tips nästa gång.

Googla Napalarm på Google play. Med den appen markera du med valfritt antal meter från önskad plats när alarmet ska ljuda i telefonen. Den har räddat mig några gånger, både från att sova förbi hållplatsen och att läsa förbi den.

Jag såg just en flash på LinkedIn som sa

Don’t wait, the time will never be just right.

Nä, det kan ju kanske vara sant. Men om det är så, så spelar det ju faktiskt ingen roll om jag väntar eller inte, enligt annonsören är det ju aldrig exakt rätt läge. Vare sig du väntar eller ej,

Vad annonsören implicerar är ju dock så klart att man ska agera nu. Imorgon kan man vara död. Begraven på torsdag. Nangiala på fredag, eller om Nangiala kommer först, vilket verkar logiskt. Eller näst-nästa månad, till och med kyrkan har problem att klara efterfrågan nuförtiden.

Så, jag tänker lyda annonsörens råd. Jag tänker inte vänta på en tid som aldrig är exakt rätt. Jag tänker…

…var försiktig och vänta på rätt tid. Ja, jag vet, tiden är inte exakt rätt just nu, och man kan fundera över hur lång tid det tar, om möjligheten finns, om stjärnorna är på plats och, framför allt, om jag inte behöver gräva en ny rabatt exakt just nu.

Impedimenten är monumentala. Det finns så många saker som behöver göras exakt i rätt tid; faktiskt är det ju precis vårt motto. På tid. Nåja, kanske inte i rätt tid men på tid. Nämligen den tiden som står i vår kalender. Eller någon annans kalender, på det att min kalender äro en lydkalender av dennes.

Så jag tänker göra exakt som annonsören tänker, trots allt. Jag tänker vänta att göra alla mina saker då det är exakt rätt tid.

/Kronblom

Jag gillar verkligen att åka buss. Det gjorde jag inte för fem år sedan, då ratade jag buss, Roslagsbanan (ratchet and clank-banan), tunnelbana och allt vad kollektiva färdmedel är. Jag tyckte de var trånga, för kalla eller för varma om vartannat, fulla med andra människor |:

Man fick vänta i ur som skur, man kan inte beräkna (trodde jag utifrån ett misslyckad försök) när man kommer vara framme.

Så flyttade jag till Norrtälje samtidigt som jag började jobba inne i Stockholm. Jag vet, smart drag va?

Men det var ett smart drag. För det första bor vi fantastiskt fint. För det andra får jag en timmes egentid på 676an varje dag mellan Campus Roslagen och Universitetet Södra. Jag programmerar, läser eller – som ni förmodligen märkt nu – facebookbloggar om företrädesvis bussnormer.

Och det där om att det är bökigt att åka buss? Nonsens! Visst kan en avgång vara sen eller inställd då och då, men Norrtäljebussarna går typ var 6-7 minut under morgon och eftermiddag, var 10-15 minut övrig tid fram till sena natten, är i princip alltid i tid och är alltid rena och fräscha.

Jag gillar att åka buss. Länge leve bussen!

(Nej, jag får inte betalt av SL, jag lovar)

Om man är stark måste man värna den som är svag

Om man är rik måste man värna den som är fattig

Om man är stor måste man värna den som är liten

Om man är insatt måste man värna den som är utsatt

Om man är smart måste man värna den som är osmart

Om man är tursam måste man värna den som är otursam

Om man är först måste man värna den som är sist

Om man är många måste man värna den som är ensam

Om man är glad måste man värna den som är ledsen

Om man är mätt måste man värna den som är hungrig

Om man är trygg måste man värna den som är rädd

Om man är frisk måste man värna den som är sjuk

Om man är varm måste man värna den som är kall

Om man har koll måste man värna den som är vilsen

Om man är snabb måste man värna den som är långsam

För hur sjutton skulle det annars vara?

I fredags dog Alliansen efter fjorton år. Pga. ett inlägg på Facebook. Eller, så klart inte pga. ett enda Facebookinlägg, snarare, tror jag, till följd av lång och varaktig söndring. Trist att Ulf Kristersson (M) valde att göra det i det offentliga.

Men var det inte Björklunds och Lööfs fel? Det var väl L och C som valde att tacka nej till Moderaterna förslag om att bilda en Alliansregering. Att bilda en Alliansregering var ju Alliansens hela idé inför valet 2018?

Ja, det är ju sant så klart. Målet var en Alliansregering, men problemet är att både L och C under hela valrörelsen och även efter valet tydligt och gång på gång meddelat att man inte sätter sig i en regering som är beroende av stöd från SD.

Men, säger Ebba Busch Thor, vi kan visst bilda en regering och hoppas på att SD släpper igenom en Alliansregering. Hon har nog förmodligen rätt i det. Jag tror att Åkesson skulle släppa igenom en Alliansregering, endera med alla allianspartier eller med bara ett. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i att SD skulle börja ställa krav senare. När budgeten skall igenom. När stora strukturreformer behöver gå igenom i Riksdagen.

Men om det händer, då får man vara rakryggad då också, säger Busch Thor, och menar implicit att om en alliansregering inte får igenom sin politik skall man utlysa nyval. Hur många tror att det skulle hända?

Trots att Kristoffersson och Moderaterna redan innan förhört sig (och förhoppningsvis varit närvarande i valrörelsen) väljer man alltså att ställa ultimatum till de andra allianspartierna. Kristofferson vet att han har Busch Thor med sig, lika mycket som han vet att han har Lööf och Björklund emot sig i det beslutet.

Nå, det hade ändå inte varit så farligt. Diskussionen fördes redan mellan allianspartierna, och skulle stämmas av på måndag. Och det är här jag menar att själva pudelns kärna ligger.

Om Kristoffersson hade nöjt sig med detta, och avstått från sitt Facebookinlägg så hade Alliansen förmodligen i lugn och ro på måndag diskuterat var man står, konstaterat att man inte är framme vid en regeringslösning och meddelat detta tillsammans, samt sökt förlängd tid hos talmannen. Vem här tror att Alliansen inte hade fått ett par veckor till av den moderate talmannen?

Men nu valde alltså Kristoffersson inte den vägen. Han valde att slänga upp förslaget för massorna på Facebook, helt utan de andra allianspartiernas vetskap. Självklart plockar media upp detta direkt och vinklar det omedelbart till att Kristofferson ställt ultimatum mot L och C, varpå de andra allianspartierna kallar till presskonferenser.

Och i och med det är Alliansen död. Via Facebook. Tror jag.

Samtidigt, hos extremvänstern twittrar kommunisternas Sjöstedt syrligt, yr av söndringssegerns sötma. Åkesson instämmer från extremhögern, men mer återhållsamt.

I allt detta har Socialdemokraterna gjort allting rätt, för en gångs skull. De har svarat på frågor, svarat på Kristofferssons sondering men i allt annat legat väldigt lågt. Löfven och hans partikamrater har bara behövt vänta och låta Alliansen falla sönder.

Vem tror inte att S kommer vara regeringsbildare nu? Det finns ju inget annat alternativ.

Jag tycker att man genom valrörelsen och efter valet känt att Alliansen vacklat. Någon reporter sa igår att personkemin inte stämmer i Alliansen. Jag instämmer i det, samtidigt som jag inser att det är lätt att vara efterklok. Under valrörelsen för jag nog erkänna att jag inte hade tippat att Alliansen skulle vara död en månad efter valet.

Men tänker man tillbaks, och tillåter sig vara lite efterklok, så kan man nog skönja lite taskig personkemi sedan Kristoffersson tog över i Moderaterna. Personligen har jag hela tiden haft lite svårt för honom, men den relationen är ju oväsentlig. Vad som är väsentligt är ju relationerna mellan partiledarna inom Alliansen. Självklart gissar jag vilt.

Näst sista semesterdagen, och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig känns det rätt bra att gå till jobbet på måndag igen. Hela sommaren har ju varit rätt fantastisk. Sol har man ju definitivt inte saknat.

Nästan varje morgon den här sommaren har börjat med en kopp kaffe i solen på altanen. Hade jag skrivit dagbok hade morgnarna blivit en tjatig historia.
En del böcker har det blivit under sommaren. Jag rabblar inte upp de om programmering. Factfullness av Rosling, Det spelar ingen roll att det är fejk, det är för jävligt ändå av Jack Werner, Allsvenskan enligt Lundh är några exempel som jag kan rekommendera.

Många vänner och alla barnen har varit här, till och med Tim reste hem en sväng från Australien.

Men inte ett enda av alla sommarprojekt jag tänkt mig har blivit klara. Knappt ens påbörjade. Trapp på Dansbanan, lilla toaletten, röja och ordna upp redskapsbodar och förråd… Men det får helt enkelt vara så. Semestern är till för latmasken, och latmasken har blivit fet i sommar. Och så ska det kunna vara, tycker jag.

Men även om semestern är slut snart, så är ju inte sommaren det. Vi har massor av bubbel kvar och hur mycket hamburgare som helst som en följd av ett mindre misstag i senaste ICA beställningen. Så den kommande brittsommaren ser lovande ut; det finns rum för vänner här.

Nu är morgonkaffet snart slut och killarna stirrar stint på mig. Frukost- och promenaddags, tycker dom. Och det har de väl rätt i.

I fredags var det den 13 april, fredagen den 13e. Inget gick fel, och det var lite överraskande. Men det visade sig att den här fredagen den 13e kom med en viss eftersläpning.

I morse tog jag bilen mot Campus Roslagen som vanligt, men bestämde mig för att svänga förbi däckverkstaden som har ett av mina sommardäck. Fälgen hade visat sig vara sprucken, så jag tänkte att jag åker och snackar med dem och om de inte kan göra något, så tar jag med däck och fälg. De kunde inte göra något, så jag ringde min favoritverkstad Fagers i Åkersberga.

Jo då, kom ner så tittar vi på fälgen. Sagt och gjort, 45 minuter i bilen senare konstaterades att ny fälg (eller reparation i Skogås) behövs. Ja, det visste jag ju redan så det blev den första smällen för dagen (och klockan var knappt halv tio).

Ok, jag kollar Åkersbergas infartsparkeringar för att ta tåget till kontoret. Inga lediga, så Gillinge då… Ska precis svänga in på Gillinge då det plingar till i telefonen. PostNord meddelar att de kommer leverera en pall idag innan 16.00. Lite överraskande eftersom de i förra veckan meddelat att de kommer kontakta mig först.

Stressen står som spön i backen, och jag styr kosan i full fart mot Norrtälje. Hoppas jag hinner…

Det gjorde jag inte. 5-10 minuter innan jag kommit hem plingar telefonen till igen. ’Vi har försökt leverera….’

Efter ett misslyckat däck/fälgjobb, en onödig resa till Åkersberga, inga parkeringsplatser och PostNord som gör sitt jobb på sitt vanliga kvalitetsfria sätt kan man säga att jag var rätt så uppretad.

Otroligt nog lyckades jag hålla mig någorlunda lugn i samtalet med Ludwig på PostNords kundtjänst. Han lyckades faktiskt nå chauffören som lovade att komma förbi med pallen trots allt.

Vi får se om fredagen den 13 april fortsätter spöka för mig idag trots att det är måndag.