Sedan hustrun gick med i facket har mängden revolutionspost ökat drastiskt i vår brevlåda. Alltså den där riktiga brevlådan där förädlade träd hamnar med obskyra meddelanden och anmaningar att betala ditt och datt på.

Det är brev från facket (och ibland vänsterpartier) med meddelanden som Kampen tar aldrig slut och För att få igenom våra krav, måste vi gadda ihop oss.

För mig ringer det rätt falskt, och jag har funderat på det där ett tag nu. Sant är att det fortfarande finns klyftor i samhället, klyftor mellan män och kvinnor, fattiga och rika, unga och gamla och många mätningar och studier visar också på att skillnaden mellan de fattigaste och de rikaste i samhället ökar.

Facket och vänstern (som det också dimper ner ren och skär Ta till vapen och gör revolutions-propaganda ifrån i vår brevlåda) tycks mena att att det krävs samma kamp, samma barrikader och samma blodsutgjutelse som i början på förra seklet.

Man manar till kamp mot överheten, proletärernas frigörelse från de rika och självgoda arbetsgivarna.

Fortfarande hotar man med strejk om man inte får som man vill (och ja, det är sant, arbetsgivarna svarar med liknande stridsåtgärder). Det är helt enkelt – menar facket – en regelrätt strid mellan å ena sidan (vem?) proletärerna och å andra sidan (vem?) borgarbrackorna.

De känslor jag får när jag läser dessa rubriker och omslag är att man försöker förstärka klasserna i samhället och skapa en kamp mellan grupperingar. Visst finns grupperingarna, men mot bakgrunden av flyktingsituationen och vår ekonomiska internationella framtid, borde man inte istället mana till samförstånd?

Vi ska ha mer betalt, ropar arbetarklassen så det ekar mellan husväggarna.

Nej det ska ni inte, svarar arbetsgivarna lika högt.

Borde man inte istället (från alla håll) mana till att lyfta upp frågan, Hur och vad ska vi göra tillsammans de närmaste 10-15 åren för att svensk ekonomi ska fortsätta vara stark och slagkraftig på den internationella marknaden?

Min åsikt är att klasskampen för länge sedan är förbi, i alla fall som facket försöker få den att se ut. Istället handlar det om samförstånd, samarbete och gemensamma mål i arbetslivet.

Det tror jag är en effektivare väg för att ge Sverige kraft att stå emot konkurrens från både Asien, Nordamerika och även Europa.

Ja, det finns många ofantligt rika i Sverige, och det finns stora, stora företag. Men det finns ännu fler små företag som faktiskt anställer fyra av fem svenskar. Ägarna och cheferna i de företagen och de anställda är inte motparter. För att alla ska kunna få sin lön, måste de produkter och tjänster man erbjuder kunna säljas på marknaden.

Pengarna måste in för att lönerna ska kunna betalas ut, så enkelt är det. Och jag tror att den ekvationen måste man lösa tillsammans, inte i varsina skyttegravar, friskt påhejat av facket som manar till kamp och revolution.