Det finns ingenting som är så svårt som att starta upp någonting nytt. Ett projekt, ett program, klyva den där vedhögen… För mig startar det olika.

Om det handlar om snickrande, byggande, klyva ved, klippa gräset etc måste jag stålsätta mig och tänka bort det tråkiga. Bara göra helt enkelt. När man väl är igång rullar det ju på.

När det handlar om programmering och teknik finns det två drivkrafter; dels den tekniska utmaningen som automatiskt startar igång projektet och driver det framåt (åtminstone till man knäck den tekniska utmaningen).

Dels att-komma-in–zonen. Det handlar om att försöka sätta sig i ett state-of-mind där man skärmar bort allting runt omkring en, alla störningsmoment och vardagssysslor.

Det är speciellt svårt när man jobbar hemifrån och hundar, ungar och fruar springer kring benen på en. De förstår inte alltid att man koncentrerar sig och försöker få något gjort, och även om jag sitter hemma och jobbar är arbetsdagen normalt sett 9-17.

Eller, de förstår naturligtvis, frun i alla fall. Men för någon annan är det ju extremt svårt att veta när man fokuserar och när man inte gör det.

Jag har prövat två lösningar på det problemet. Eller tre, men den tredje – att gorma och gasta att man är på jobbet är en dålig lösning.

Det första jag prövade för många år sedan, och som är lika enkelt som genialiskt, är att skaffa dig en tänkar-hatt. Var noga med att berätta för omgivningen att när du bär den hatten tänker, jobbar och/eller fokuserar du. Efter några påminnelser har omgivning förstått. Utom kanske hundarna då.

Den andra är lite i samma riktning. För ett halvår sedan köpte jag ett par riktigt bra noice-cancelling hörlurar. Med dem två uppfylls två saker. Dels hjälper de mig att skärma bort omgivningen, dels talar de om för omgivningen att jag inte är tillgänglig.

Hundarna då? Eftersom lurarna är noice-cancelling hör man dem inte 🙂