I torsdags var det surströmmingspremiär, och internet flödar över av klipp på folk och familjer som prövar på the stinkiest food in the world. Själv har jag aldrig prövat, men så klart har man varit (av misstag) i närheten när denna läckerhet avtäcks.

Runt 1990 var det dags för repmöte för mig, fyra år efter muck. Det var på den tiden då repmöten fortfarande, om än sporadiskt, förekom. En vecka, tio dagar skulle avtjänas i en bergsrum någonstans i skogarna norr om Luleå. Jag var ju egentligen brandman i lumpen, men skulle nu omskolas till rapportmottagare.

Detta föll sig i tiden just runt surströmmingspremiären, och eftersom majoriteten av deltagarna i repmötet var norrlänningar kunde detta storslagna datum inte låtas passera omärkt.

När dagen närmade sig visade det sig att norrlänningarna på något sätt lyckats smuggla in ett par burkar av rätten in i berget. Arbetsdagen led mot sitt slut, och snart skulle burkarna öppnas. Norrlänningarna fick något i blicken, något vilt. Undrar om det här med att äta halvrutten fisk tilltalar det vilda även i den domestiserade norrlännningen, eller om det är nedärvda minnen från alltför långa turer på berget då endast rutten mat fanns att tillgå som skapar vibrationer i norrlänningens ådror.

Jag valde att inte utforska detta fenom vidare, utan när ångorna från burkarna sökte sig ut i varenda vrå av det oventilerade bergsrummet, flydde jag för kung och fosterland så långt jag kunde. Det var dock inte speciellt långt.

Lidandet var långt och djupt, och till slut, utmattad i både själ och kropp, sänkte sömnen – närmast medvetslöslik – en slöja av luktfrihet.