Årets kräftskiva är avklarad. 20-talet grannar samlades hos Rolle(s mamma) för den årliga kräftskivan. Fantastiskt trevligt, och go stämning hela natten. Eller i alla fall fram till 1-tiden.

[huge_it_gallery id=”8″]

I torsdags var det surströmmingspremiär, och internet flödar över av klipp på folk och familjer som prövar på the stinkiest food in the world. Själv har jag aldrig prövat, men så klart har man varit (av misstag) i närheten när denna läckerhet avtäcks.

Runt 1990 var det dags för repmöte för mig, fyra år efter muck. Det var på den tiden då repmöten fortfarande, om än sporadiskt, förekom. En vecka, tio dagar skulle avtjänas i en bergsrum någonstans i skogarna norr om Luleå. Jag var ju egentligen brandman i lumpen, men skulle nu omskolas till rapportmottagare.

Detta föll sig i tiden just runt surströmmingspremiären, och eftersom majoriteten av deltagarna i repmötet var norrlänningar kunde detta storslagna datum inte låtas passera omärkt.

När dagen närmade sig visade det sig att norrlänningarna på något sätt lyckats smuggla in ett par burkar av rätten in i berget. Arbetsdagen led mot sitt slut, och snart skulle burkarna öppnas. Norrlänningarna fick något i blicken, något vilt. Undrar om det här med att äta halvrutten fisk tilltalar det vilda även i den domestiserade norrlännningen, eller om det är nedärvda minnen från alltför långa turer på berget då endast rutten mat fanns att tillgå som skapar vibrationer i norrlänningens ådror.

Jag valde att inte utforska detta fenom vidare, utan när ångorna från burkarna sökte sig ut i varenda vrå av det oventilerade bergsrummet, flydde jag för kung och fosterland så långt jag kunde. Det var dock inte speciellt långt.

Lidandet var långt och djupt, och till slut, utmattad i både själ och kropp, sänkte sömnen – närmast medvetslöslik – en slöja av luktfrihet.

Idag är det tisdag, min sjunde dag på nya jobbet. Jobbet ligger i Sollentuna, och plötsligt har ett nytt problem uppstått. Ett problem jag inte hade för typ 18 månader sedan. AW problemet.

Nja, AW är ju inte problemet i sig, utan att ta sig till AW, hem och sen till jobbet imorgon. Allt det där föll ganska väl ut när jag jobbade på Östermalm, men nu i Sollentuna är det värre.

Då ställde jag bilen på Campus Roslagen, tog bussen till jobbet och hem från AW. Hade jag druckit mer än två mellanöl inne i stan (det tog typ 1.20 hem) så blev det taxi från Campus.

Nu har jag bilen utanför jobbet i Sollentuna. Så tar jag tåget in till stan i eftermiddag måste jag åka buss till jobbet imorgon. 1.40 tar det, och jag måste fortfarande ta mig till Campus imorgon.

Värdsliga problem. För 14 månader sedan, innan ISEC, hade jag inte sådana problem. Då var det inga AWar.

Jag kom ihåg att gå upp i morse, kom ihåg att äta frukost, koka kaffe, ge hundarna mat, kom ihåg att få med mig nycklar, telefon headset… Kom till och med ihåg lunchlådan och att ta med en kopp kaffe för bilturen till jobbet. Jag kom ihåg att göra massor med saker. Men kom jag ihåg att dricka kaffet jag tog med mig? Nope!

Last weekend I visited the Stockholm Pride parade 2017 with my daughter, a determined 19-year-old vegan, h-person and human rights enthusiast. We didn’t join the actual parade, but regarded it interestingly from aside as spectators.

About 50.000 people did however join the parade, in various shapes and costumes. Or as most of the paraders, in perfectly ordinary saturday attire. That most people wore regular clothes actually struck me as rather odd. I was expecting extravagant costumes, or nothing at all perhaps, sexually explicit statements as we’ve been led to believe from news snap shots and media angles. Perhaps I don’t have to say that this was actually the first Pride parade I ever experienced.

Another thing I noticed was that 50.000 people is a whole of a lot of people. As I looked through the parade programme in advance, I expected the parade to pass us in an hour, two at the most. The entire parade route was just two hours. But as it turns out, after two hours of watching, only half the parade or so had actually passed us. We didn’t stick around to the end. As it turns out, 50.000 people in a long line – be it ten or 20 people wide – will occupy most of the space the two-hour walk demands. And then some. I doubt everyone had even left the starting point before the head of the parade started to arrive at the destination.

Perhaps the most important observation from the Stockholm Pride parade was two-fold. As much as the joy and love streaming from the parade gladdened me, the actual necessity of its existence in the first place saddened me.

To feel the love and happiness of 50.000 people spilling over us spectators (perhaps equally many) is a fantastic and wonderful experience. To be part of a manifestation of the shere size, no matter of its intent and statement, is often an overwhelming thing in it self. Add that the single statement is love and equal human rights, and the emotion is completely overwhelming.

But, the flip side to that is the nagging feeling that this statement is still, in the year of our lord 2017, very much-needed. Still people – a lot of people – reason that hbtq people are sick, odd or have less value. Still millions are persecuted because of sexual, political, racist or religious beliefs (to name a few reasons).

For me, though, Pride is not just about hbtq people and gay rights, but about everyone suffering from persecution, regardless of the form that persecution presents itself. Pride is about respect and acknowledgement of human rights. All human rights. It is about accepting everyone’s differences, everyone’s abilities and inabilities. Of seeing the best in people, seeing each and everyone’s ability to better himself, or just accepting who we are, but never letting our ambition stand in the way of one another.

This was made perfectly clear by a few parties of the parade. With message boards reading We walk for those who can’t, the parade picked up another ingredient of love and respect, namely solidarity. Perhaps that last ingredient is the most important one; without solidarity there is no love, nor respect.

Manifestations of this kind are important, and, come to think of it, perhaps equally important even if its opposites would not exist. Constant reminders of the positive may be equally, or perhaps even more, important were there nothing for it to contrast with.

Etapp ett av dansbanan är klar. Den tog ett tag att bygga, men resultatet blev riktigt bra. En del detaljer ska till, t.ex. odlingslådor och ett par trappsteg här och där.

[huge_it_gallery id=”7″]

Gubbar i keps i trafiken som ligger tio km under hastighets-begränsningen och aldrig vågar ta sig ut i korsningen, tanter som försiktigt (och långsamt) tar sig ner för en trappa och håller sig hårt i räcket. Cykelhjälmen fastgjuten på en grå och kal hjässa. Vi har alla sett dem, försökt ta oss förbi dem när vi hamnat bakom dem, eller tänker lite tyst inombords, den där behöver väl inte hjälm, hen är ju mellan 80 och döden…

Samtidigt susar 40-åringen genom korsningen Sveavägen/Odengatan på en tjugotusenkronorscykel, lika utan hjälm som vett när hen saxar mellar bilar i alla riktningar.

Då slog det mig plötsligt varför den gamle är så försiktig. Knappast av oro för kroppen, kanske för att benen inte riktigt längre har samma klipp som de hade för fyrtio år sedan. Men förmodligen mest för att de har facit i hand.

De har levt ett långt liv, med medgångar och motgångar, lycka och sorg, barn, barnbarn och barnbarnsbarn, arbetskamrater och lekkamrater, vänner och bekanta, kärlekar och brustna hjärtan.

De vet vad de har att mista.

Gammal är ändå äldst!

Igår upptäckte jag varför vi haft en unken lukt ute på altanen i någon vecka. När jag lyfte på golvluckan i hallen för att komma ner i krypgrunden blev jag varse källan till problemet rätt snabbt, och rätt uppenbart.

Krypgrunden var full med unket vatten från, som det visade sig, ett avsloppsrör vars koppling glidit isär. Ursch och urk!

Så, kopplingen som gått isär var ca en meter in under huset, så jag skulle vara tvungen att krypa ner i grunden för att nå röret. Det var ingenting jag lockades nämnvärt av, speciellt inte så länge unk-vattnet stod ca tio centimeter djupt.

Goda råd var dyra, vad göra? Ok, första samtalet var faktiskt inte till försäkringsbolaget, utan till Hyreslandslaget för att hyra en pump för att dränera, men det visar sig att dräneringspumpar inte pumpar såpass grunt. Man måste liksom dränka pumpen.

Så vad göra? Facebook gav svaret. Eller i alla fall goda vänner som svarade på mitt Facebooknödrop. Man dammsuger upp vattnet. Hmm, man lär sig något nytt varje dag. Trots att vi faktiskt har en Kärcher P 6 Premium dammsugare som kan dammsuga (det låter så sjukt) vatten tänkte jag inte ens tanken.

 

Nåja, jag prövar med den, tänkte jag. Sagt och gjort, vilket drag det var i den. På 20 sekunder sög den i sig 30 liter vatten. Det var bara ett problem; Det var kanske 800 liter vatten i grunden, och BDT tunnan (eftersom jag inte ville hälla ut unk-vattnet i naturen) är 30 meters promenad. Jag gav upp efter 15-20 vändor.

Så idag åkte jag i stället och köpte en billig dräneringspump. 299 kronor på Biltema, nästan helt värdelös som pump, men jag fick till en konfiguration i alla fall. Att pumpa med dräneringspumpen direkt från grunden gick inte, eftersom man måste fylla pumpen med vatten genom att dränka den innan den börjar pumpa.

Så istället riggade jag pumpen i en vattentunna precis utanför badrummet och en 25 meter lång slang ner till BDT tunnan. Sen fram med dammsugaren igen. 10-15 vändor den här gången, några meter till tunnan där pumpen snällt (eller ganska snällt, lite motvilligt och väldigt svagt) pumpade vattnet jag tömde i vattentunnan ner till BDT tunnan.

Till slut var vattnet länsat ur krypgrunden och jag kunde krypa ner och lyckades faktiskt få ihop kopplingen hjälpligt.

Försäkringsbolaget då? Jo, jag ringde ju naturligtvis dem och de ska komma och hjälpa till på måndag. Vi får väl se då om min provisoriska lagning håller över helgen.

Har du läst del ett? Inte? Läs den först!

Berras bilbärgning var på plats. En stor bärgare med mycket kraft. Och en djäkligt tung krok, fick vi erfara redan vid första dyket.

-’Lägg kroken om bakaxeln’, var instruktionen. Mm, tänkte vi, vi måste ju få ut kroken först. Vi fyllde dräkterna med luft så vi såg ut som michelingubbar och slet ut krok och vajer till den ungefärliga platsen för bil nummer ett; en gammal Volvo tror jag det var.

Det gick snabbt att dra upp bil ett och bil två, kanske en timme. Nummer tre var lite svårare, vi hade inte riktigt koll på var den var, så vi gick ner för att leta rätt på den utan krok och vajer. Vi kanske sökte tio-tjugo minuter, och när vi kom upp hade scenen på land totalt förändrats. När vi gick ner stod bara Berras och tittade på oss. Nu var det helt annorlunda.

På land stod kanske femtio personer. En bärgare till hade kommit ner, två brandbilar med tillhörande besättning, åskådare, en eller två blåvita polisbilar med tillhörande uniformerade poliser, en Volvo med två snubbar i som senare visade sig vara civilpoliser och ute på Ulvsundasjön cirkulerade en polisbåt. När vi kom upp på land visade det sig också att Solna Sundbybergs Tidning var på plats med en reporter som gjorde ett reportage om insatsen.

-’Polisen rekryterade dykare och bärgade fem bilar ur Ulvsundasjöns djup’, lydde artikelns rubrik i följande nummer.

Nästa bil upp var en MG eller liknande, ekerfäljar och lite exklusiv. Sen kom en pickup, typ en Ford Transit. Jag tror det var fem bilar vi fick upp den dagen. Och en mysisk, blå väska.

Den mystiska blå väskan

Någon gång under dagen, jag minns inte exakt när, hittade vi en blå Addidasväska på botten vid en bil. Ni vet en sådan där klassisk väska som man hade gymnastikkläderna i när man gick på mellanstadiet. Vi bestämde oss för att ta upp den på vinst och förlust. Vi visste inte vad som fanns i väskan eftersom vi inte kunde få upp den med handskarna på oss. Så vi tog in den till land, den var rätt tung, och ropade på polisen och sa något i stil med att

-’Vi hittade en väska, vet inte vad som är i den. Kanske bara sten eller nått’

En av civilpoliserna kom fram, såg lite skeptisk ut, men tog emot väskan, ställde den på marken och öppnade den samtidigt som den andra civilpolisen kom fram. De drog upp blixtlåset, fick en allvarlig blick i ögonen, stängde väskan och – utan ett ord – la den i backluckan på sin bil, hoppade in och försvann med en rivstart.

Vi fick aldrig reda på vad som fanns i väskan, men så småningom förstod vi att det i alla fall inte var revolvern som Palme mördades med. Även om just den tanken snurrade rätt rejält i skallen några dagar efter vårt bärgninsäventyr.

Jag förstår mig inte på människor som bara liksom kan komma igång med saker och ting. Bara säga, ok, jag drar igång notepad, drar ner några punkter jag ska göra så är vi igång med den där altanen. Jag menar Notepad! NOTEPAD!

Ja men ni fattar. Det är ju så asfult, oformatterat, helt utan reminders, tags, notifieringar,  undernivåer, färger och allt. Helt djävla plain.

När jag ska bygga något, då börjar jag med att skapa ett projekt i Todoist, en budget i Excel, ett album i Facebook, ett worddokument med snygg, anpassad design, estimerar tid och kostnad, gör en ritning i ett schyst CAD program, skriver ut alltsammans på schyst 90 grams papper med absolut rätt bläckabsorbtionsförmåga (empiriskt testat och utvärderat under flera år tillbaks, självklart), monterar arken fint i en ordentlig projektmapp av exklusiv genomskinlig plast och läderimitation.

Hur skulle man annars kunna starta ett projekt? Eller hur, du fattar? Inte? Vad menar du, att du redan är färdig med projektet, hur kan du vara det utan Todoist, budget, excel, Facebookalbum, word-fucking-dokument?

Jasså du sitter redan på altanen? I soffan du också hunnit köpa? Framför bordet du hittade på loppis? Med en iskall Gin & Tonic stående på det bordet? Jasså, med en isbit i, sådär så kondensen sakta rinner efter glasets kant? Aha, du har fått upp partytältet också? Men väggarna är fråndragna, så kvällsolen skiner på dig? Jaha, det är invigning! Dina grannar och kompisar är där redan?

Oj då!

Men hur fan klarade du av att göra allting som behövdes utan en sådan här fin projektmapp av exklusiv genomskinlig plast och läderimitation?