Jag ha aldrig förstått det där med att sova på saken. Du har en idé eller har fått ett förslag, och du behöver sova på saken. För mig har det påståendet alltid varit helt skruvat, man tänker ju för sjutton inte när man sover. Drömmer kanske, men inte tänker.

Varför skulle beslutet man fattar efter att ha sovit på saken bli bättre än det beslut man tar direkt, vid sittande bord s.a.s. Vad nu sittande bord egentligen är tänkt att betyda.

Nästan alla mina beslut kommer direkt. Det finns tillfällen då jag låtsats sova på saken, men nästan alltid har jag fattat beslutet direkt där och då. Vid det där sittande bordet.

Alla beslut har inte blivit de bästa, en del riktigt usla men de flesta har blivit rätt ok. Några stycken faktiskt riktigt genialiska. Om jag sovit på saken hade nog resultatet blivit ganska lika, eller kanske till och med lite sämre eftersom jag förmodligen tyckt att vissa av de beslut som visat sig bland de bättre förmodligen förkastats som lite för riskfyllda.

Icke desto mindre har jag nu, efter ett halvt liv, börjat förstå vad folk menar med att sova på saken. Det handlar helt enkelt om att, ska vi säga marinera, en idé eller ett förslag. Ta saken i fråga, ös den över ditt vanliga liv några dagar och se vad som händer. Känns idén fortfarande bra, ja då har du sovit på saken och kan gå vidare på något klokt och vuxet sätt.

För övrigt fick jag precis en skitbra idé…

Idag satte jag mig längst fram på bussen, en plats i bussen kanske än mer lämpad för reflektion än längre bak. Genom den stora rutan framför mig strömmar landskapet, det svenska landskapet, så välkänt att dess bekanthet och faktiskt skönhet inte alltid reflekteras i tanken. Trots att jag sitter på bussens mest reflektiva plats.

Men blicken är inte riktad framåt, ut genom rutan mot det svenska, snötäckta lite småskitiga landskapet med tall, gran och björk blandat på båda sidor om vägen. Blicken är riktad nedåt, mot min telefon. För en gångs skull läser jag inte om börsnyheter på DI eller skrollar bland artiklarna på Facebook. I alla fall inte i syfte att se vad vänner och bekanta ätit till frukost eller hittade på hundpromenaden.

Fönstret i min telefon handlar till skillnad mot vad det stora bussfönstret speglar snarare om ett fönster ut mot världen. Jag läser om en dansk, kvinnlig imam, Sherin Khankan, som kämpar för att göra upp med det islamska patriarkatet, att läsa koranen genom kvinnans, feminismens och samtidens glasögon. Jag imponeras av henne, precis som jag ofta imponeras av starka kvinnor som, trots att trollens skitstorm kommer som ett brev på posten, ställer sig upp för orättvisor, förtryck och talar och är vår moderna framtid. Jag delade artikeln.

Så läser jag en text skriven av en poet, en debattartikel på SVT.se. Bob Hansson skriver om att höja sig själv genom att höja andra, till skillnad från att faktiskt sänka sig själv genom att sänka andra.

Jag fastnar för ett speciellt stycke som jag också skriver i kommentaren till min delning.

En debattör som är mer intresserad av att visa upp sin egen smarthet än att faktiskt använda den för att nå fram till den andres, är en debattör som med en förenkling i taget aborterar sin egen möjlighet att föra världen framåt.

De slår mig att Bob Hansson och Sherin Khankan skriver om väldigt skilda saker, men ändå om något som är väldigt lika. Synen på människor, och hur vi beter oss mot varandra och faktiskt mot oss själva.

Självklart går tankarna till trollen som kommer fortsätta kasta sig över kvinnliga debattörer på internet och till trollen inom islam och rasseled som kommer fortsätta kasta sig över en kvinnlig imam som fokuserar på att alla – även inom islam – skall ha samma rättigheter. En självklarhet för moderna människor, men för trollen en absolut orimlighet, något som inte kan accepteras och måste bekämpas till varje pris.

När jag skriver dessa rader passerar jag Danderyd och Djursholm, snart landar jag vid Östra Station och Tekniska högskolan. Jag har en kvart, 20 minuter kvar att fylla och jag funderar på vart den här artikeln ska ta vägen. Jag var laddad när jag började skriva, intrycken från de artiklar jag läste brände av ett fyrverkeri i huvudet, men nu har brisaderna liksom brunnit ut, och jag funderar över varför.

Kanske ska jag låta dig, käre läsare, bilda din egen uppfattning. Jag länkar till artiklarna i slutet av detta inlägg. Eller ska jag komma på någon förnuftig sensmoral? Nä, jag gör som Bob säger, vädjar till dig att använda din intelligens och tankeförmåga att ta mina rader och göra dem bättre. I ditt huvud, i din värld, i dina argument.

Jag får ta risken att du som läser detta råkar vara ett troll som kommer försöka förvanska och förstöra, för chansen att någon förbättrar är värd risken att troll förstör.

Sherin Khankan

Bob Hansson

Den senaste tidens händelser i mitt yrkesliv har fått mig att fundera lite grand. Tidigare har jag delat upp arbetsgivare i stora företag och små företag. Den företagstyp jag attraherats mest av är de mindre företagen, kanske upp emot 20-30 anställda som mest.

Men utifrån senaste tiden är jag böjd att tillföra en till kategori företag till min företagskategoriseringslista; familjeföretaget.

Med familjeföretag menar jag en organisation som är familjeägd, det kan vara grundaren själv som driver företaget, eller kanske barn till grundaren. Men utöver den egenskapen, har också familjekänslan smugit sig ut i organisationen. Den familjära kulturen där både grundaren, kanske frun/maken, barn, kusinbarn eller vad det kan vara, som uppstår, och kanske till och med metvetet underhålls, kan nog vara bra i någon mån för ett företag. När det gemensamma pusslet kommer fram till jul, de förtrogna, stöttande samtalen när en medarbetare känner sig ur form, informella sällskapsresor i samband med konferensen med efterföljande festliga minnen kan nog vara trevliga och bra inslag i vardagen.

Ett familjeföretag som är relativt statiskt i sin utveckling kan nog fungera rätt bra med en starkt familjeorienterad kultur. Men vad händer om företaget behöver växa? Om ny personal behöver anställas, och om rutiner och processer – som fungerat väl under familjekulturen – behöver förändras, och kanske ifrågasätts av nya resurser som inte riktigt finner sig i (eller väntat sig) en så stark familjekultur, vad händer då?

Utgångspunkten i mitt resonemang är en utgångspunkt som inte alltid stämmer överens med den gängse uppfattningen om hur företag på den svenska arbetsmarknaden ska fungera. Vi har under decennier formats att se vår arbetsplats som en social konstruktion, framför allt för att jag själv skall trivas och ha något kul att göra.

Missförstå mig rätt, visst är det viktigt att trivas och att ha roligt på sin arbetsplats, men när arbetsplatsen blir en ersättning för de anställdas privata behov och intressen blir det lätt fel. Min utgångspunkt är att en arbetsplats är en arbetsplats, och arbetsgivarens syfte med att jag kommer till jobbet varje dag är att utföra mina arbetsuppgifter så att företagets kunder blir nöjda. Därmed för jag min lön och företagets ägare sina aktieutdelningar eller hur de nu väljer att ta ut sin avkastning.

I en familjeorganisation stöter nyanställda, som ofta kommer med massor av energi och idéer för framtiden, på en först mjuk och välkomnande organisation. Man blir ju faktiskt välkomnad in i någons familj. Men efter hand, om nu den nya resursens roll är att förändra och förbättra, märker man att de gamla konventionerna är svåra att bryta. Det är de naturligtvis alltid; förändring gör allt ont och tar oftast lång tid. Men i den familjära strukturen måste man också bryta ned familjestrukturer och traditioner. När resultatet av förändringarna visar sig, ofta genom träningsverk och osäkerhet, kan familjestrukturen endera kollapsa eller resa sig emot förändringen (som vi i detta resonemang förutsätter är en nödvändighete för företagets framtid).

Förmodligen sker det senare; de starka banden inom familjeföretaget (där nu också långtida anställda funnit sin plats i familjen) går inte av så lätt. Resultatet är att den så väl behövda förändringen kollapsar istället. Ibland kan delar av förändringen leva vidare, vilket skänker företaget en tro att något faktiskt har förändrats. Problemet är förstås att alltför lite förändrats, men företaget tror att något gjorts och man behöver därför inte fullfölja processen.

Jag har precis lämnat ett familjeföretag. Det tog fyra, fem månader för mig för att något positivt och engagerande skulle bytas till något statiskt och lite tråkigt. Resonemanget ovan är en del av den upplevelsekänsla jag fick under som nyanställd i ett företag med en stark familjekultur. Mina uppgifter var till stor del förvaltning och produktion, men det fanns också en komponent kring förändring av utvecklingsprocessen i företaget.

Det var inget direkt fel med företaget, ingenting jag kunde peka på i kulturen som inverkade menande, men ändå fanns det något som gjorde att jag sakta gick från en positiv känsla till – kanske inte en negativ men – netrual känsla; en känsla att här kan jag inte åstadkomma någonting bra utöver min förvaltningsroll. Att företaget behöver göra stora förändringar för framtiden var hela tiden självklart för mig, det är inte dessa förändringar (eller värre, det faktum att de inte prioriteras) som skapade förändringen hos mig. Tvärtom, den utmaningen är lockande.

Nej, det var snarare, såvitt jag har kunnat reda ut hitills, rädslan för den starka familjekulturen som avskräckte mig.

Den här kulturen kan säkert passa många, men jag kommer i framtiden akta mig noggrant för det familjeägda/familjedrivna småföretaget.

I’ve been on a dry spell for a few weeks or months with regards to writing articles on this blog. Most of the time I haven’t really thought about it, but from time to time I’ve reflected upon the fact that I haven’t really put anything up here for a while. Not that anyone really reads my blog, but still.

So at first I thought about why I haven’t written anything, and the simple answer is that I haven’t had any epiphanies, any ideas nor any inspiration. some would call it writer’s block, but I’d say that I’m an inspirational writer, and if I’m not inspired I don’t write. Now, inspiration comes from experience, particularly hard or bad ones. And, I haven’t had any lately.

Mine is a comfortable life on all levels, no sorrows or hardship have recently reached me. I’m positively on an upwards going trend (unequivocably destined for sorrow), and right now nothing seems to be able to stand in my way.

So, no blog entries for now.

Still there is a gray cloud in the sky when it comes to my blogging, and for a while I could not figure it out. But, alas, I just did!

In my blogging personality, nothing is missing except… Well, like it’s said, nothing to fear but fear itself. The one thing I am missing, is the WordPress blog editor.

The WordPress blog editor, it is such a nice experience. It’s minimalistic, sleek, functional and just nice.

The other day when I was out walking the dogs, my old dream/challenge/idea of writing a book popped up. It does from time to time, and while I have ideas I just don’t seem to take up on it and allocate the time and effort needed for it. But this time I realized the idea popped up because I was missing using the WordPress editor.

Well, it’s an altogether odd notion, but there it is. And now I’ve written a blog article about the WordPress editor only because I’ve been missing using it.

Sitter och väntar på hantverkare så här på morgonkvisten. Lite hastigt och lustigt fick vi till installationen av vatten och avlopp här på torget. Eftersom bit för bit ballat ur i den befintliga vattenkedjan bad jag Lelle på Håtö Gård på mina bara knän i princip att fixa vattnet så snart han kan. Det var igår.

Idag ligger redan materialet på tomten, och jag sitter och väntar på jourtömning av BDT tunnan som vi ska gräva bort på samma gång.

Men så snabbt kommer det inte gå. Grävningen tar väl kanske bara en dag att gräva upp och en till att lägga rör och täppa igen, men kommunen ska ju ut och besikta installationen också. Och installera pumpen. Så vi har en vecka framför oss utan vatten alls.

Men vi hoppas på att kunna bo i Åkersberga en vecka för att komma runt problemet.

Sommaren håller sig förtvivlat kvar men bara med ena handens fem fingrar. Det är fortfarande varmt nog att dricka morgonkaffet på altanen, åtminstone så här strax efter nio på morgonen. Trots lite halvdis på himlen lyckas solen bryta igenom och torka upp morgondaggen, samtidigt som en lätt bris rasslar runt i björk, lönn och andra träd.

Det är tomt på Håtö nu, både vad det gäller grannar och sällskap, i alla fall just den här helgen. Linda jobbar från fredag till söndag och de flesta sommargäster här ute kommer nu bara ut sporadiskt, deras tre veckor i himmelen över för det här året.

Mörkret lägger sig både tidigt och djupt nu, de ljusa sommarkvällarna – som i år aldrig kom upp i fjolårens värme – ett minne blott. Inte ens grannarnas stugljus bryter mörkrets täcke längre, och inga eller få festljud hörs från granngårdarna på andra sidan skogen.

Nu är det pannlampa på som gäller om man dristar sig till en promenad efter nio på kvällen.

Skillnaden mellan oss och de flesta av våra grannar är att vi kommer tillbaks varje kväll, och upplever Håtö som det är på vardagar, när mörkret fallit, snön ligger tjock på taken eller när höststormarna piskar in över land. När det är på riktigt att bo på landet.

Det finns en del här ute som har 30, 40 vintrar bakom sig ute på Håtö. Eller fler ändå. Man träffar dem ibland på hundpromenaderna, och ibland byter man några ord. Endera var det bättre förr, eller så var det sämre. Det beror lite på vem man pratar med och dagsformen. Jag skulle tro att det var ungefär lika förr, i alla fall på de områden som faktiskt betyder något när man tar bort stadens gatljus, busslinjer, butiker och köpcentra.

29 månader (ish) har vi bott här ute på Håtö, i vår lilla stuga. Saker har hänt, bitar i huset har gått sönder och lagats. Vi har klippt gräset på sommaren, skottat snö på vintern. Åkt till jobbet på morgnarna och kommit hem på kvällarna. Det har blivit skratt med grannar, sena nätter och tidiga kvällar, lata söndagar och många, många hundpromenader.

Stegvis har, i alla fall för mig, stadens puls och stress släppt taget. Trots nya jobb rullar livet fram lite lugnare än tidigare. Kanske spelar det roll att ungarna är större och nästan utflugna, men jag tror den största anledningen är som jag började den här texten; solens ljus, brisen i björkarnas blad och stillheten runt morgonkaffet i det blekvarma solljuset på altanen.

Vi går och väntar på installationen av kommunalt vatten och avlopp. Allt är färdigt för att installera, men eftersom hela granskapet – runt 200 fastigheter – slåss om de få installatörer som jobbar här ute, är det bara att vänta och se tiden ann.

Vi har valt den lokale bonden. Precis som alla andra har han mycket att göra, och när vi dealade och whealade innan sommaren hade vi en bra setup med förbränningstoalet, BDT avlopp som funkade, bra vatten från brunnen etc. Så vi sa att efter sommaren var en bra tid att installera.

I början på sommaren gick förbränningstoan sönder, och vi blev förpassade till dass. Nåja, det var ju rätt fint väder den här sommaren, så dasset fungerade ändå ganska bra.

Så började vi känna en unken lukt runt huset, framför allt vid altanen där vi ofta satt. Det var precis som en avloppslukt. Halvt engagerad sökning efter källan rönte inga nya kunskaper, så efter ett par veckor öppnade jag upp golvluckan i hallen som går ner till krypgrunden. Avsloppsrören som hängts upp bristfälligt hade kollapsat, kanske till följd av tyngden från all vatten som blivit stående i röret pga ett stopp längre ner.

Som tur var har vi inte gjort nr två i systemet, men det var inte en speciellt rolig upplevelse att behöva dammsuga upp runt 800 liter avloppsvatten som legat och blivit lagom mört under sommarveckorna i juni.

Så tog sommaren slut (mer eller mindre) och jobbet började igen. Halvvägs in i tredje jobbveckan – nämligen idag – dog vattentrycket i duschen. Det vill man ju aldrig ska hända, men som tur var stod jag i alla fall inte där med schampoo- och tvållödder över hela kroppen.

Men jag såg ju framför mig allt det djävliga; inget vatten i ett par veckor, dyra reparationskostnader på brunnspumpen, hydrofon och allt. Precis det vi inte behöver dagar eller veckor innan installationen av det nya kommunala vattnet och avloppet.

Nåja, jag försökte få tag i en rörmokare som kan hjälpa mig, men de slutar klockan 16.00 på dagarna visar det sig, så den båten hade redan gått för dagen. Nej, jag är inte alltid snabbast i världen. Så jag började fundera på morgondagen. Stanna hemma, leta rörmokare, få hit en jourrörmokare eller något sådant?

’Men va fan, jag får väl försöka själv’, tänkte jag istället. Jag är ju en händig karl.

Sagt och gjort, först kolla att pumpen har el. Check! Funkar tryckströmbrytaren? Hmm, om jag kortsluter kontakten så märker jag ju om pumpen startar. Kortslut, blixt och sprak, ja pumpen går. Tryckströmbrytaren alltså, trist eftersom jag då inte kunde få igång vattnet direkt utan ändå var tvungen att köpa ny brytare och installera, men bra ändå eftersom den detaljen inte kändes så jättedyr.

Men, så kollade jag en liten nippel uppe på trycktanken. Jag tänkte att någonstans måste det ju vara tryckluft inblandat. Japp, där fanns ju en bildäcksventil och tryckte jag på piggen i den pös det ut luft.

Lite snabb googling och en utflykt till grannen för att låna en kompressor, så hade jag fått upp trycket i systemet igen. Ut till badrummet för att testa. Klick från pumpen, bludder och – lo and behold – vatten strömmar ur kranen!

Så även om vattenbortfallet mest berodde på normalt (och eftersatt) underhåll, känns det ändå på något sätt som om en högre makt försöker säga något. Typ, se till att få det där satans VAt installerat någon gång!