Möjligen som bekant går jag en skrivarkurs på Akademibokhandeln. Just nu satte jag mig på 676an på väg hem till Håtö igen och tänkte publicera min första skrivövning. Förra gången fick vi börja skapa en karraktär, lite om i D&D skulle jag säga, fast utan strikta regelramar och med mycket fantasi. Den här gången var uppgiften att ge sig ut i bokhandeln och låta sin karraktär möta en av författarna i hyllorna. Detta är (rakt av, utan redigering) vad jag fick till.
-’Va fan ska jag välja? Dalai Lamas Lycka kanske. Nä, det låter ju pretentiöst så det räcker. Stephen Fry, varför ställer de honom bredvid hyllan om Buddhism, egentligen, verkar ju djäkligt konstigt. Religion, jaha, jag fattar, Fry har ju skrivit om grekisk mytologi. Mythos kan ju vara något, hmm. Tjock. Tung. Tre hundra sidor drygt, men den känns bra att tumma i. Den kanske jag…
-’Ursäkta mig, men jag ser att ni söker litteratur om religion. Får jag komma med ett förslag?’ Jag rycker till och vänder mig om. Framför mig står en kort liten asiat i sån där munkkåpa och allting. Jag stirrar, lite paff. Mannen pekar på Stephen Frys Mythos som jag håller i handen.
-’Den där kommer inte hjälpa dig så mycket’, säger han. ’Har du funderat på den här?’ Han tar Mythos ur min hand och lägger den på några kartonger. Förmodligen håller personalen i affären på att duka upp för bokbålet, förlåt bokrean, som börjar strax.
Jag tittar på boken han givit mig istället.
-’Tao Te Ching’, frågar jag förvånat.
.’Nej’, säger mannen, ’det uttalas Dao de Jing’. Jag tittar på honom en stund, men han ler bara. ’Det betyder vägen’, säger han. ’Eller snarare Läran om vägen’ skulle ni västerlänningar kanske säga.
Vilken messerschmidt, tänker jag och börjar bli lite irriterad. Slita Fry ur nävarna på mig på det där sättet och sticka den här i handen på mig istället. Vilket sätt. Jag får säga ifrån.
-’Och hur kan du veta att den där boken, DAO DE JING (jag uttalar orden så överdrivet jag kan mäkta med mitt bland folk i salen) är så himla mycket bättre än Stephen Fry? Jag känner mig rätt stolt att ha satt ner foten.
Men mannen framför mig bara ler så där som Dalai Lama skulle gjort om det var honom jag pratade med. Men det är inte Dalai Lama som står där och ler.
-’Det är jag som skrev den’, säger Lao-Tzu och bara fortsätter att le.
