Meat Loaf, artisten alltså, inte maträtten har följt mig genom livet. Man kan tro, om man känner mig, att min musiksmak grundades i punken och proggen i Solna på 70- och 80-talen, men det är inte helt sant. I och för sig utgjorde punken, eller snarare garagerocken, avstampen i musiken. Vi hade ju till och med ett band i mitten av 80-talet och sprang på koncerter runt om i Stockholm. U2, Simple Minds, the Cult, Strindbergs (som jag skrev om i en tidigare blog) och många andra mer eller mindre obskyra band.
Men egentligen började det långt tidigare. Det måste varit i slutet på 70-talet redan, jag kan inte ha varit mer än 14, 15 år. Min kompis Krister frågar om jag vill hänga med på koncert. ’Vad för koncert’, undrar jag. Jag hade ju aldrig varit på någon koncert oavset typ förut. ’Meat Loaf’, svarar Krister och det skänker ingen vidare förståelse. ’Vi har ju inga biljetter’, säger jag. ’Det fixar sig där’, svarar Krister. I hans värld fixade sig saker.
Om jag hade vetat lite mer om koncerter, och Meat Loaf för den delen, hade jag inte trott ett ord Krister sa om att det löser sig. Meat Loaf var stor redan på den tiden, och inte bara kroppsligen. Han fyllde hur lätt som helst Hovet och koncerten hade varit utsåld hur länge som helst, men Kristers pappa släpper av bekymmerslöst oss utanför huvudingången till hovet.
Vad gör vi nu då?
Vi är sena, på torget utanför Hovet syns bara svartpeddlarna, de där som säljer biljetter mot ockerpriser, men vi är så sena att till och med de verkar dumpa priserna. ’Men vad gör vi nu då’, undrar jag stilla. För nästan inga pengar alls köper Krister var sin biljett åt oss av förste bäste peddlare. Om biljetterna är falska eller inte, bra eller inte har vi ingen aning om. Visserligen har Krister varit på Hovet tidigare och kollar hockey, men att ha sån koll så man vet var man kommer sitta har ingen av oss.
Vi letar reda på rätt ingång, och oron för att biljetterna skulle vara falska försvinner i kassan när vakten kollar dem, släpper förbi oss och pekar vart vi ska. Vi kollar bänkrader och ingångar, och konstaterar efter en stund att rad sju (eller vad det var) syftar inte på bänkraderna på någon läktare utan på parkett. Våra biljetter gäller alltså för rad sju på isen, precis rakt framför scenen.
Vad händer om skosnöret går upp och man försöker knyta det mitt under en koncert med Meat Loaf?
Det tar en stund innan koncerten börjar. Vi sitter ned på de utställda stolarna och väntar. Så dämpas till slut belysningen, och med ett brak kommer koncerten igång. Lite överumplade hamnar vi sittande mitt i ett stående publikhav. Sekunden då första ackordet skränar ut genom högtalarstackarna står hela publiken upp på stolarna. Vi kan naturligtvis inte göra annat än att ställa oss på stolarna vi också. Alla de tidiga hitsen vrålar ut över publikhavet, Meat Loaf, trots sin storlek, far runt, klättrar upp på de tre meter höga högtalarstackarna, står inte still en stund.
Musiken, showen, Meat Loaf har totalt fångat mig, då och för alltid. Framför allt skivorna från den där tiden har snurrat tusentalsgånger på mina grammofoner och min min Spotifyapp. Faktiskt snurrar samma vinyler på grammofonen nu, när jag skriver detta, som så många gånger på pojkrummet i Huvudsta på 70- och 80-talen.
Mitt under showen upptäckte jag att mitt ena skosnöre gått upp, och vän av ordning böjer jag mig ned för att knyta det. Men trycket är stort, och vid de här laget är inte ens stolarna kvar, de har skickats bakåt i en våg av stolsben och händer. När jag hukar känner jag direkt händer under mina armar och jag dras resolut upp i stående igen; grannarna i publikhavet har trott att jag segnat ner och drar upp mig, kollar att jag mår bra.
Meat Loaf, den tidiga Meat Loaf framför allt, kommer jag alltid bära med mig. Jag kan varenda text utantill fortfarande, och i skrivande stund ylar jag tillsammans med Meat Loaf fram Two out of three aint bad, Love at the Dashboard light, Bat Out of Hell och de andra slagdängorna för mina stackars förvånade jyckar. Den musiken är nog ett av de starkaste och mest bestående barndomsminnen jag har.
