Funderingen gick ungefär såhär: Jag har inga åsikter just nu, och inga förnuftiga saker att skriva som folk kan vilja läsa. Det är därför jag inte skrivit på ett tag. Men så slog mig en annan tanke.

För vem skriver jag den här bloggen?

Om man ska vara ärlig så är det ju knappast förstasidestoft som hamnar bland dessa rader och inlägg, och knappast några banbrytande och revolutionerande idéer. Så smart är jag helt enkelt inte.

Och så många följare är det ju inte heller. Jag delar själv ett och annat inlägg på Facebook bara för att synas lite och det brukar resultera i en och annan kommentar från vänner, bekanta och familj.

Så jag funderade på om det var värt det. Att skriva bloggen alltså. Vilken intresseklubb antecknar, liksom.

Men så tänkte jag vidare. Dels har jag alltid velat skriva dagbok, men aldrig gjort. Dels vill jag få ner lite om mig, mitt och mina i någon sorts minnesanteckningar. Jag hade önskat att mamma och pappa gjort det. Nu när jag är i deras ålder inser jag att det hade varit roligt.

Så då slog det mig. Jag skriver inte i denna blogg för eventuella följare eller folk som är intresserade av mina raljeringar. Jag skriver den för mig själv. Och även om inte allt det innersta kommer komma med på de här sidorna, så kanske bloggen kan bli någon sorts sammanfattning av vem man är, vad man gjort och sånt. Till slut. Ur mitt alldeles egna perspektiv naturligtvis.