Det råder ingen tvekan om att tiggarna (eller som vi kanske borde kalla dem EU-migranterna, även om det är ett väldigt underligt ordval kan jag tycka) på våra gator lever i misär och behöver hjälp. Det känns nästan självklart att lägga en tjuga i deras koppar, så de i alla fall får några kronor till mat och en kopp kaffe. Jag har gjort det själv. Många gånger.
Det råder nog heller ingen tvekan om att vi egentligen inte vill ha dem där. Varken för vår skull eller, viktigare, för deras egen. Det stora problemet är att ett liv i tiggeri är inget vidare bra liv, det kan vi nog enas om.
Så om vi nu är eniga om att vi inte vill att människor skall behöva tigga för sitt uppehälle, varför är vi då så engagerade i att se till att de blir kvar i tiggeri och misär på våra gator och torg?
Ja, du hörde vad jag sa. Jag är övertygad om att det är vi som skapar tiggare; inte Rumänien och inte tiggarna själva.
Genom att ge pengar till tiggare skapar vi en tiggarmarknad. Det fungerar på precis samma sätt som en butik. Det kunden vill ha och köper finns i utbudet. Om vi ger pengar till tiggarna kommer de finnas kvar.
Ja, säger du, det stämmer nog. Men även om tiggarna försvinner så är de fortfarande fattiga och behöver hjälp.
Inget snack om det, frågan är bara vilken hjälp som är bäst. Man kan ju anta att om de flesta tiggarna kommer från Rumänien är det där man ska angripa problemet. Det är Rumänien som underlåter att ta sitt ansvar för sina egna medborgare, och Sveriges uppgift blir då, anser jag, att påverka Rumänska staten så att de tar sitt ansvar.
Ja, jag vet att jag låter som en sverigedemokrat, även om jag är lååångt ifrån en sådan. Men det betyder inte att man inte ska diskutera vad som är rätt att göra i varje diskussion.
Jag upplever att frågan om tiggare nästan tabubelagts och den enda tillåtna linjen är att det är synd om tiggarna och vi måste ge dem pengar. Ja, och så SDs linje förstås, men den är så tramsig att jag väljer att inte ens kommentera den.
Men, det är synd om tiggarna och ja, vi ska hjälpa dem men på rätt sätt. Inte på ett sätt som håller dem kvar i tiggeri och misär. Aldrig i världshistorien har en tiggare kommit från tiggeriet och tillbaks in i samhället genom att någon givit dem en (motsvarande) tjuga.
När jag var grabb fick jag en nyckelring av en polis. Polisen hade någon sorts kampanj, och på plastbiten på nyckelringen fanns polisens emblem och budskapet Hjälp polisen hjälpa.
Visst funkade själva emblemet som polisbricka när vi lekte tjyv och polis (ja, ni som är yngre 25 idag, på den tiden lekte man faktiskt med varandra), men den där texten… Det tog ett tag innan jag fattade, och den har liksom fastnat i mitt minne.
Ni vet säkert vad jag vill komma till med detta resonemang. Man skulle också kunna dra klassikern:
Ge någon en fisk och han är mätt i en dag. Lär honom att fiska och han är mätt resten av livet.
Nåja, det kan ju låta pretentiöst och högdraget, men jag tror det ligger någonting i det.
Jag anser att din tjuga ger bättre effekt om du INTE ger den till en tiggare. Spara den istället tills du får råd att köpa tidningen Situation Stockholm eller skänk den till stadsmissionen eller vilken hjälporganisation du vill. De flesta av dessa organisationer är betydligt duktigare på att använda din tjuga till något bra för tiggare och andra utsatta än vad du är själv.