Jag kom precis att tänka på när pappa dog. Underligt, det var ju över 15 år sedan men så är det väl. Tankar dyker upp från ingenstans. Just nu kollar jag på en av Star Trek filmerna där Kirks mentor dog i en attack. Kanske var det det som fick mig att minnas pappa. Pappa som jag tycker jag knappt lärt mig något från alls. Jag kan själv. Precis som alla andra söner och döttrar tror, gissar jag. Men förmodligen har han ett finger med i spelet i den jag är idag, var igår och kommer vara imorgon. Pappa med tålamodet, humorn, de sköna kommentarerna och alltid svaret Engberg, Sverige när man ringde hem. Pappa fanns alltid där, tålmodigt väntande, tålmodigt lyssnande och tålmodigt älskande. Inte minst när det gäller mamma som nog kunde vara en handfull ibland.
Jag minns en gång att pappa berättade något för mig. Jag minns faktiskt inte vad men det var som om det var i förtroende. Jag var inte purung då, kanske 20, 25 sådär men fortfarande, förstår jag nu, inte vuxen. Inte som han var, pappa, även om han inte var mycket äldre då än jag är nu. Jag minns att jag kände att ett förtroende gavs och att det var något medvetet. En gåva förklädd. Det vi pratade om var hans och mammas relation, även om det handlade om mig eller brorsan. Så som det alltid är för föräldrar, är ens liv så ihoptrasslat med så mycket; barn, familj, man, hustru, pengar, jobb.
Så sa han, berätta inte för mamma att vi pratat om det här, då kommer hon tjata livet ur mig. Om man kände min mamma vet man vad han menade, men det handlade egentligen inte om det eller vad han berättade.
Det handlade om min pappa och om mig. Om en stund vi hade tillsammans som betydde något. En av alla de stunder jag inte förstod då var så betydelsefulla men som jag vet nu att de var.
På några sekunder, några få ord och en blick som jag inte fått av honom tidigare berättade han för mig, inlindat så som han var, att han såg mig som en like. Inte längre som ett barn. Vår relation hade nått ett läge där vi kunde anförtro oss för varandra. I alla fall han. Han tog första steget, och jag är inte säker på att jag svarade upp till det, i alla fall inte att anförtro tillbaks, inte där och inte då. Men det kanske inte är det viktigaste, jag tror ändå att jag hållit förtroendet. Jag berättade aldrig för mamma, men det sätt pappa berättade den där historien för mig och hans blick och röst när han bad mig att inte berätta för henne bär jag fortfarande med mig; varje ord han sa bar tydligt all respekt och all kärlek som fanns hos honom, för min mamma. En kärlek som jag förstått sedan dess, var djupt besvarad.
Min pappa är död sedan många år, men i varje handling och beslut jag gör och tar finns han kvar, oavsett vad jag tror. Många gånger har jag saknat honom, kanske framför allt när han inte stått vid mina barns sida. Men jag förstår samtidigt att han gör det och har gjort det alltsedan de föddes. Kanske mer så efter att han dog.
Några veckor eller månader innan han dog, strax efter han opererades, mådde han så dåligt så han sa att han hellre kilar vidare än att fortsätta må så dåligt. Jag förstod inte då hur man kan tänka så, hur man kan må så dåligt så det är det bättre alternativet men så många saker har hänt sedan dess att jag tror att jag förstår. Man kan helt enkelt vara så trött på att lida och må dåligt att döden blir en befrielse, men för min pappa både var det så och ändå inte. Det var inte så att han gick hem och dog. Han kämpade trots allt, men nån stans tror jag att pappa kände att han var klar.
Med risk för att vara aningen självisk, tror jag att ha en såg att både brorsan och jag var vuxna, vi var ok och vi, trots att vi kanske inte visste det då och knappt vet det nu, var och är han. Genom oss står pappa vid våra barns sida. Och vid vår sida, varje dag. Han lever fortfarande genom oss, och ser jag nu genom oss hos våra barn. Genom oss har pappas värderingar och tankar, humor och tålamod, hans jordnära och kärleksfulla sätt landat i våra barn som inte haft förmånen att lära känna honom ordentligt. Inte för att jag någonsin lärde känna honom, och säkert inte brorsan heller, inte helt, inte fullt, inte som en like. Även om han på fler sätt än just det jag pratar om här, men det som var det första och så betydelsefullt för mig, så tydligt sa att nu är ni här. Jag litar på er, ni har kopplat greppet och ni fixar det här..
Varje dag lever jag med varje dag jag levde med pappa, så även om dagen han dog för alltid finns i mitt minne som en av de sorgligaste finns alla de andra dagarna, då han levde, etsade i mig i den jag är och i allting jag gör.
Det är så jag minns dagen då min pappa dog. Jag minns hur han levde.
