Det här med prepping och förberedelse, hur stor plats får det ta? Imorse när jag gick morgonpromenaden med killarna började jag fundera lite grand på det där med prepping och omfattning. Det är känt, åtminstone av mig, att det där med mina specialintressen kommer och går. Egentligen helt oavsett vad det just nu aktuella specialintresset handlar om, svalnar det av på sikt och, kanske, förmodligen, eventuellt finns en lättare variant kvar när den där glödheta övertygelsen falnat. Clean Coding är fortfarande viktigt, men jag skriver inte bloggar om det dagligen i kodcommunities, skivor fortsätter jag att samla men jag kollar inte Discogs och Tradera varenda dag längre.

Nu är det prepping, och det har ju en inbakad nytta i sitt själva koncept. Kommer Putin (eller ett snällare scenario, kommer en veckas strömavbrott efter en storm) är det bra att ha preppat lite så man klarar sig över krisen. Men hur mycket kraft och pengar får det där med prepping ta? Ska du göra det ordentligt kostar det mycket tid och mycket pengar. Jag lyssnar på en pod med en som har hållt på i trettio år och ställt om hela sitt liv (som han iofs verkar trivas med) efter att var förberedd. Men jag då, är jag beredd att gå så långt? Köpa en gård, flytta ut (ännu längre) i skogen, bli självförsörjande på el, mat, vatten, virke eller vad det nu handlar om?

Eller finns det en medelväg? Kan man vara förberedd lite lagom? Eller måste man gå all in så man har mat, medicin, brädspel och vinylskivor så man klarar sig över hela kärnvapenvintern? Vad skulle i så fall krävas, alltså om man ska vara förberedd med lager för en lång kris och för att kunna gå över till fullständig självhushållning? Är det ens värt att fortsätta kämpa år ut och år in utan olivolja, champagne och rysk kaviar?

Jag vet faktiskt inte mer än att om jag (eller snarare vi) skulle gå all in skulle det krävas stora uppoffringar, så väl med pengar som med tid och intresse. Ett intresse som kanske inte finns kvar med samma glödheta energi om sex månader eller ett år.

Det kanske faktiskt handlar om att vara förberedd på att inte orka vara så förberedd längre, kanske smida medans järnet är varmt, så att säga. Se till att bygga upp ett grundlager för att klara sig månader, kanske ett år. Ändra livsstil lite grand, så det känns naturligt och kul att leva samtidigt som man är förberedd. Kanske lyssna lite mindre på poddarna som beskriver hur någon gick all in, sålde företaget och köpte en gård i norraste norrland med bara en vedeldad spis och ingen elektricitet, och istället fundera på vad man kan göra nu och här, i det korta perspektivet. För även om det känns högaktuellt och bråttom i skuggan av Putins hot om kärnvapen, miljökatastrofer och inflation att skapa en hög förmöga att klara sig själv, får man nog ta det onda med det goda och bestämma sig för vilken nivå man vill nå och i lagom takt budgetera och leva för att nå dit.

Vi får se om sex månader om mitt senaste specialintresse klarar av att hålla temperaturen för att nå dit.

P.S. Det är snart vinter, och krisen begränsar sig inte till där man bor. Därför har jag skapat två stycken nödlådor för våra bilar med allt från aktuväskan till sågkedja för att kapa grenar som är i vägen i.