Jag tror att välfärd kan mätas i hur varmt om fötterna man har.
Kärlek i all ära, pengar lika så. Mat på bordet är också viktigt. Men varmt om fötterna slår nog allt.
Tänk på det. Man kan vara en rysk tsar på 1600-talet, ha makten i Vitryssland, vara en stor fackpamp och kalla fruntimmer för fittstim, slå folk på käften, bli arg som Steven Seagal eller landa en decemberöverenskommelse med alliansen, men man mår aldrig riktigt bra om man inte är torr och varm om fötterna.
När skiten hamnar i takfläkten är det första som ryker god fottemperatur. Är det kallt på jaktpassen är det fötterna som stryker på foten (pardon the pun) först, det ser din hjärna till helt utan att du själv är inblandad.
När du sitter på altanen en junikväll och det är sju grader varmt är det valet av lågskor du ångrar och när den där tvivelaktiga snubben verkligen visar sig kunna bugga förbannar du dina klackar.
Vårt välbefinnande börjar och slutar med våra valkiga fötter. Mår inte fossingarna bra mår vi inte bra. Är de kalla är vi kalla.
Det är förklaringen till att jag är så nöjd just nu, så nöjd och glad att jag bara måste ödsla en hel bunt ord på det.
Samma känsla som värmer mitt hjärta (egentligen mina fötter) upplevde jag först för många år sedan. Ungefär tio år sedan för att vara exakt. Linda och jag hade precis allvariserat vårt förhållande, packad ihop alla barnena i chevan och rullat upp till Funäsdalen (eller om det var Tenndalen, vem vet. Snö var det i alla fall) tillsammans med goda vännerna Lillan och Mats med anhang.
Lång bilresa, många barn, mycket packning, mycket stress. Så klev vi ur bilen, rasade in i skidhyrabutiken ock försökte få till sju par skidutrustningar… Nämnde jag mycket stress?
Så när det blev min tur och jag fick tag i ett par kängor, satte mig på träbänken och tog av mig skorna å satte fötterna på det uppvärmda golvet… Ja, ni vet. Precis som de andra butiksbesökarna fick erfara. Ett varmt stengolv är helt, djävla underbart.
För tre dagar sedan var det dags att sätta igång golvvärmen i badrumsdelen i vårt nya, state-of-the-art badrum. Tvättstugedelen har varit igång ett tag, men nu var det alltså dags för badrumsdelen, så jag satte igång den efter att ha räknat ut att det gått fyra veckor sedan de satte plattorna.
Dutt, dutt på en liten skärm så hade jag kopplat ur ’borta’-läget och golvet skulle i teorin börja bli varmare. Nu tar det ju en stund, det är ändå två ton stenmaterial som ska bli varmt och värmegolvet ger typ 700 watt, så ett par dagar är att vänta.
Jag började ana oro efter 24 timmar, när golvets temperatur fortfarande låg på ca 14 grader. Efter 48 timmar, ungefär samma temperatur, så jag började felsöka. Det ska nämnas här att tankarna kring en trasig värmegolvskabel och ett konkursat byggföretag oroade mig en aning.
Jag är ganska duktig på felsökning, och det brukar inte ta lång stund innan jag är felet på spåret, men i det här fallet gjorde det saken bara värre. Ju mer jag testade och kollade, desto närmre en kapad värmeslinga kom jag. Och en trasig värmeslinga innebär att bryta upp golvet. Det är en kostsam historia när den man har garantin hos har gått i konkurs.
Emellertid, gav jag mig inte och till slut lyckades jag lokalisera felet till dålig kontakt mellan styrenheten och dess moderkort (jag berättar gärna detaljerna om du kommer och hälsar på, jag har skalat bort ungefär 2 dagar kalendertid och ett par timmar effektiv tid här) var problemet.
Slarv av elektrikern var orsaken. Han hade inte satt fast de olika delarna i panelen (timer för handduksvärmare, lysknapp, dimmer etc) ordentligt så kontrollenheten (som visar hur varmt golvet och rummet är etc) fick bara tillräcklig kontakt för att se ut som den fungerade, men inte kontakt för att styra reläet till golvvärmen).
Efter det var fixat blev golvet varm på nolltid, och vi landar i mitt påstående att man mår bara riktigt bra om man är varm om fötterna. När man nu går in i vårt badrum är kan man bli stående och bara må bra i timmar.
Lyx är i de små sakerna, inte i de stora.