När jag tar Lindas bil för att åka någonstans går för det mesta radion igång på någon skvalkanal. Laila Bagge och Roger eller vad han heter tjattrar om ingenting i ett rasande tempo, lyssnartävlingar byter av en kedja av 10-20 (eller så känns det) låtar som rullar hela dagen och allt sammans dränks av en matta av reklam och ärtiga jinglar. Inte en sekund får vara tyst i radio. När det händer är det första jag brukar göra att stänga av radion.

Den här morgonen gjorde jag inte det. Laila Bagge och Roger fick mig på kroken och höll mig kvar genom en cliffhanger precis när fingret var på väg mot power-off knappen. Jag blev kvar lyssnandes på tre ihopraffsade populärnyheter, fem-sex jinglar, meningslösa trafikrapporteringar, 14 minuter reklam och en låt jag hört femtio gånger den senaste veckan och som jag inte ens tyckte var speciellt bra första gången jag hörde den. Men jag väntade på upplösningen på den där cliffhangern.

Vill ni veta vad Lailas berättelse handlade om? Sorry, jag har ingen aning. Den hade jag glömt bort fem minuter efter den var klar.

Kärt barn har många namn heter det, och för populärradio är skvalradio ett av dem. Jag har hittat på ett annat namn. Bedövningsradio. Men det det handlar faktiskt inte bara om radio när jag använder det ordet, det handlar om TV, Facebook, Instagram, Twitter, Angry Birds, Candy Crush och hundra andra sociala plattformar som är helt utformade för kroka fast oss och sluka vår uppmärksamhet.

Det senaste åren har jag funderat en hel del på att normen idag är aldrig ha tråkigt, ständigt vara sysselsatt och att all tid man inte kan vara sysselsatt på, skall åtminstone bedövas så att man slipper låta tanken vara fri. Det finns en rädsla att ha tråkigt idag, att inte göra någonting alls. Jag sitter naturligtvis själv i den fällan.

Den här artikeln började jag skriva för några veckor sedan, men tyckte att den i sitt första utkast blev för kantig och inte riktigt speglade den vinkel jag ville ge. Så den fick ligga till sig lite. Men idag vaknade jag tidigt, vid 4-tiden, och kunde av någon anledning inte somna om så jag klev upp, tog en kopp kaffe och satte mig framför Facebook. Mm, jag vet, jag har ju just sågat sociala bedövningsmedel, men inget ont som inte har något gott med sig. En annons om ett TED-talk dök upp som handlade ganska precis om det jag skrivit om här (eller egentligen i den ursprungliga posten som nu är helt omskriven).

Att det TED-talket kom upp på min Facebookvägg någon vecka efter jag skrivit ett utkast i ämnet utan att publicera det gav mig i och för sig lite konspirationsvibbar (är WordPress länkat till Google och Facebook?) och ger rum för spekulation, men jag klickade ändå på länken och lyssnade på Manoush Zomorodis TED-talk om att ha tråkigt. Lyssna på det och fortsätt sedan läsa.

När jag kör bil vill jag att det ska vara tyst. Ibland låter jag en ljudbok spela och undantagsvis spelar jag musik, men då musik som jag känner att jag just då vill lyssna på. Inte skvalet från radion. Anledningen är helt enkelt att under den stunden som jag sitter i bilen får jag tid till att ha tråkigt. När jag lyssnade på Manoush TED-talk föll en del saker på plats.

I och för sig hade jag redan kommit fram till en mycket av det helt på egen hand. Det finns ju tydliga tecken i vårt samhälle på att den ständiga uppkopplingen och närvaron via epost och sociala medier inte är helt av godo. Men bekräftelse är ibland bra. Att det faktiskt finns forskning på att hjärnan arbetar på ett helt annat sätt när man har tråkigt och inte ständigt behöver processa en ström av skval belyser en hel del tankar jag har. T.ex. en pågående diskussion med mina kollegor och chefer på jobbet om riskerna med vår väldigt störningsintensiva öppna arbetsplats (vi har s.k. aktivitetsarbetsplatser) som gör det väldigt svårt att fokusera på en, och endast en sak, i taget.

Att lyssna på radion i bilen är den enda avkoppling jag får

När jag frågar Linda om varför hon vill ha skvalradion på i bilen får jag samma svar som när jag frågar snart sagt vem som helst samma fråga. Att lyssna på radion i bilen är den enda gången jag har tid att koppla av, och radion får mig att koppla av.

Ja, det är ju faktiskt ett sant påstående, om man får reflektera över Manoush budskap. Man kopplar av helt och hållet, för så är bedövningsradion utformad. Eller avkopplad blir man ju egentligen inte, när man är ordentligt avkopplad kommer ju kreativiteten och idéerna. Man blir bedövad. På exakt samma sätt bedövar Facebook, Twitter och Instagram sina användare. Tänk inte, konsumera är ledorden. Tusentals ingeniörer hos de stora sociala plattformarna gör inget annat på dagarna än att skapa krokar för sitt fiske. Och det är inte du som håller i spöet, du är inte ens fisken de försöker fånga, det är annonsköparna. Du är bara agnet.

I min värld blir det tydligare och tydligare att kreativiteten kommer fram om man ger den tid och plats. Hjärnan bearbetar, som Manoush hänvisar till i sitt talk, erfarenheter och upplevelser när vi går på autopilot, och vad är väl ett tydligare exempel på när vi går på autopilot än när vi kör bil?

Många av mina idéer (alla är dock inte lika strålande, det poppar upp en hel del rätt dåliga idér också ska jag erkänna) kommer när jag kör bil. När man kör kan man inte ta fram telefonen och kolla Facebook eller epost, man kan inte messa, man kan knappt ringa folk. Men mer och mer väljer jag att låta telefonen stanna i fickan också på andra platser; hos tandläkaren, när man väntar på någon, på bussen, när man tar en kopp kaffe på ett fik eller i fikarummet på kontoret.

De här plattformarna jag sorterar under begreppet bedövningsradio har ett enda syfte och det är att binda upp lyssnare och besökare i så hög utsträckning som möjligt så att annonser kan auktioneras ut och intäkten kan maximeras. För att nå dit behöver användaren, d.v.s. du, trubbas av så mycket att skvalet från plattformarna blir det nya normala. Och det nya normala är att alltid vara aktiverad, aldrig avkopplad. Alltså, precis den avkoppling du tror att du åstadkommer när du drar på skvalradion på högsta volym på väg hem från jobbet, är inte alls någon avkoppling; det är en bedövning med syfte att få dig att lyssna till eller se ännu några fler reklaminslag.

Istället kan du välja verklig avkoppling. Du kan välja att ha tråkigt. Stäng av radion i bilen så ska du se att de fantastiska (och inte så fantastiska) idéerna poppar upp, att du plötsligt småler åt minnet av den där gulliga grejen barnbarnet gjorde härom veckan eller att du plötsligt kommer på hur den där jobbgrejen du dragits med ett tag kan lösas på ett mycket enklare sätt.

Inspirationen till din nästa grej kommer helt enkelt från dig. Du behöver bara se till att ha tråkigt då och då.